Ung och uppkopplad i New York
Uppdaterad 2014-12-16 | Publicerad 2014-12-15
Tiden står still när Tao Lin äntligen översätts
Sno kläder på American Apparel börjar med en Gmail-chatt mellan huvudpersonen Sam och en vän. Chatten pågår länge, en reser sig och pissar, kommer tillbaka, den andra gör en ekologisk smoothie, kommer tillbaka. Kommunikationen blir sprucken på det sätt som mediet och deras likgiltighet möjliggör.
Jag tror att det är detta som kallas för alt-lit, och Tao Lin påstås vara en av genrens företrädare. ”Unga” författare som skriver om nätet. Eller i alla fall uppmärksammar vad alla länkar och snabba klipp har för betydelse för dem, och införlivar det i texten.
Man har MacBooken under armen. Man sätter sig i en park och hoppas hitta ett nätverk som inte kräver lösenord.
Genren är egentligen förminskande i detta fall. Det finns många som skriver svalt ironiska dikter om populärkultur, där slapphet förväntas passera obemärkt eftersom det ändå är på skämt, skrivet lite twittersnabbt.
Sam är personen som består. De andra valsar in i hans liv en stund, och försvinner utan förvarning. Staden är oftast New York. Maten är vegansk och rättvisemärkt samtidigt som allt annat tillåts förfalla. Varför är just maten så viktig för dem? Hur har de ens råd med såna utsvävningar när de knappt kan betala hyra? Sånt förklaras inte, och det levandegör berättelsen. Tiden passerar som att texten vore oberoende av tid. Sam hänger i en tjejs lägenhet och kollar på roliga djurklipp, i nästa stycke har det gått några månader och tjejen finns inte längre i hans liv. Allt är likadant och helt annorlunda.
Sam är dålig på att sno kläder från American Apparel. Båda gångerna åker han fast. Scenerna från häktet och rättegångarna biter sig fast eftersom de är berövade från dramatik, så långt ifrån Orange is the new black. Horder av människor slussas in och ut i ett system som verkar helt slumpartat, och ingen bryr sig. Samhällstjänst och böter, nästa.
Det finns tempo och driv och språket är torrt men öppet för överraskningar:
”Audrey plockade upp Oddwallan och reste sig. Oddwallan föll ner i en myrhög. ’Myrhög’, sa Sam”. En meningslös replik som inte bara är rolig, det sätter också igång något hos en. Bilder. Varje ögonblick känns nedtecknat i presens. Jag föreställer mig Tao Lin gå omkring med anteckningsblock. Ja, jag skriver Tao Lin i stället för Sam, för ibland lyser det igenom att författaren lever sitt skrivande oavbrutet.
Sam och hans vänner är författare och konstnärer, startar band med långa namn. De har tid och precis lagom lite pengar för att flyta runt och betrakta saker. Världen är öppen och helt stängd, erbjuder inget.
Det är märklig läsning, men efterlängtad. Ni vet den ovanliga känslan? Att ha längtat efter en bok utan att veta om det.
