Austen var bättre förr
Anna Andersson om Curtis Sittenfelds uppdatering av en klassiker
Publicerad 2017-01-19
Jane Austen fullbordade sex romaner som alla i dag har klassikerstatus. Till viss del beror det antagligen på tv-serier och filmatiseringar men ingen kan förneka att hennes verk i högsta grad fortfarande lever.
Så man förstår tanken när förlagsbjässen Harper Collins lanserade The Austen project, där etablerade författare fick uppdraget klä Austens historier i nutida kläder.
Amerikanska Curtis Sittenfeld fick Stolthet och fördom på sin lott. Det är inget dumt val. Sittenfeld har skrivit två superba böcker, I en klass för sig (2005) och Presidentens hustru (2010) och även när det inte har blivit lika bra så visar hon god näsa för klass och ett genuint intresse för relationer – avgörande ingredienser hos Austen.
Hos Sittenfeld har Stolthet och fördom blivit Sanning och skvaller, 1813 har blivit 2013 och engelska Hertfordshire har blivit amerikanska Cincinnati. Men familjen Bennet är fortfarande rik på ogifta döttrar men fattig på pengar, och mr Darcy är fortfarande stilig, tystlåten och stormrik.
Det märks att Sittenfeld har haft roligt när hon har återskapat Austens värld i vår tid. Persongalleriet är i stort detsamma men har blivit dokusåpastjärnor, crossfitfanatiker och shopoholics. Samtidsmarkörerna haglar, mr Bennet borde till exempel ha anslutit sig till Obamacare om han bara hade tänkt efter lite.
En tydlig svårighet dock är att hitta sådant som kan uppröra och chockera oss på samma sätt som en enlevering gjorde på Austens tid – jag kan inte säga att Sittenfeld löser det helt tillfredsställande.
Det är också problemet med boken. Det som på riktigt var livsavgörande för en kvinna på Austens tid och samhällsklass – att bli gift och det helst med någon som hade pengar – är ju faktiskt inte så viktigt i vår del av världen längre. Visst finns det fortfarande kvinnor som vill bli försörjda men det är knappast det förväntade och verkligen inget krav. Normen i dag är att även kvinnor arbetar och försörjer sig själva, och att äktenskap vilar på romantiska känslor – funkar det inte så skiljer man sig och provar med någon annan.
Givet detta så blir Sanning och skvaller, trots Sittenfelds humor, rätt banal. Systrarna Bennet blir också svåruthärdliga – privilegierade, gnälliga och krassa men utan skäl att vara det.
Kan man sin Austen är det säkert roligt att pricka in referenserna till originalverket. Men även till dessa läsare vill jag utfärda en varning: det finns scener som kan paja synen på den episka romansen mellan Elizabeth Bennet och mr Darcy för gott. När en naken Elizabeth Bennet närmar sig mr Darcy med orden ”Det är visst dags att dra igång kalaset”, sträcker åtminstone jag mig efter luktsaltet.