Lager på lager av sårbar text

Ulrika Stahre

En enögd ensam nattvandrande kvinna, en man som förtärs av skuld och ångest. Båda är en sorts huvudpersoner i Asli Erdogans Den mirakulöse mandarinen – eller rättare sagt så är det dessa två vi får röra oss inuti. Egentliga huvudpersoner är städerna Genève och Istanbul, starka symboler som enögdhet och cancerdöd, samt titelns saga om mandarinen.

Mandarinens mirakel är att han tycks överleva våld som riktas mot honom. Han är osårbar. Men bara tills han blir sedd och älskad. I samma stund som detta sker spricker såren upp på hans kropp. Visst är mandarinens öde en bitterljuv bild av kärlek, men mer än så pekar det på textens egen uppbyggnad: i lager på lager ligger den, uppbruten, summarisk, sårbar men hel. Starka bilder vävs samman med en sorts vardaglighet för att åter stångas mot symbolik av tyngsta sort. Ett utstunget öga – vi är hos Oidipus och kanske också hos sierskan Kassandra – och långa ensamma vandringar i mörker: Hades, dödsskuggans dal. Ett limbo som borde vara en passage men som blir det permanenta tillståndet för den unga kvinna som dominerar bokens första del. Denna kvinna är skrivande och författar en gestalt som hon både ser som text och som verklig. Bilden är den starkaste av allt som flimrar febrigt, allt det som är text, vill vara text och inte berättelse. Vill vara sår.

I bokens andra del med den manliga huvudpersonen återkommer en del motiv – lite som i David Lynchs Mulholland Drive vrider sig berättelsen runt sin egen axel – och inflätningen är intrikat.

Den mirakulöse mandarinen skrevs redan 1992, kom ut fyra år senare på turkiska och är nu det första vi kan läsa på svenska av Erdogan. En lovande introduktion, av en författare som inte bara är radikal debattör utan också partikelfysiker.