Travar stereotyper
Cecilia Djurberg läser om hästmänniskor och vanligt folk i Ann Heberleins romandebut
Uppdaterad 2018-06-07 | Publicerad 2018-06-06
Jag hör till dem som tycker att litteratur förtjänar försök till tolkning som bortser från författarens person. Så när jag läser en profilerad skribent som Ann Heberleins romandebut vill jag, trots faktumet att hon kandiderar till riksdagen för Moderaterna i höst, verkligen utgå ifrån att det är skönlitterär fiktion jag läser. Men det är inte helt lätt. För de litterära kvaliteterna är så få att jag letar alternativa syften med boken.
Allt kommer nog att bli bra har formen av en hästflickbok. Det är lite kul, tycker en hästtjej som jag. Men den är, i dubbel bemärkelse, en novembergrå historia som utspelar sig dagarna kring Donald Trumps valseger.
Huvudpersonen heter, genretypiskt, Annika. Hon har växt upp på Österlen, rest ut i världen, gått på fin konstskola i London, gift sig med en tät gallerist som nu lämnat henne och deras döda relation för sin unga assistent Amber. Bedragen, barnlös, arbetslös och pank återvänder Annika hem till Borrby för att ta hand om sin döende mamma. Men i stallet finner hon tröst i hästarna och en stilig, spännande hästkarl som, till synes oironiskt, kallar henne ”sötnos” med sin uppsvenska dialekt.
Axel, en spjuver och högerman som kedjeröker, dricker för mycket och naturligtvis är gift, tar med henne på ridturer och jaktfest hos överklassen på ett slott. Han är före detta konstkritiker på Expressen, men konstigt nog pratar de väldigt lite om konst. Tråkigt nog blir det inget rajtantajtan på höskullen, däremot några typiskt chicklitpirriga ligg.
En vilja att berätta om hur ”vanligt folk” har det lyser igenom schablonmallarna. Annikas föräldrar var vanligt folk, förstår vi, liksom hennes gamla klasskamrater.
De som enligt Annikas svartvita kategorisering hör till gruppen ”de som blev kvar”. Såna som dricker jordgubbscider men förstår att hemvänderskan är vindrickare. Såna som har ”Make America Great Again”-kepsar och ”Heja Jimmie”-tishor, som har fått flera barn och spelar spritpingis på hemmafester. Såna som flabbar åt ett videoklipp med en brinnande burka och utan omsvep använder ord som ”skäggbarn”.
En barndomsväninnas man sitter i kommunfullmäktige för SD, därför krossar kommunister fönstren till deras bageri, menar han.
Annika registrerar, men diskuterar inte. Hon har en släng av von oben men uppvisar samtidigt en acklimatiseringspotential.
I en tid då polarisering är ett växande problem kan litteratur bidra med nyanser.
Men den chansen tar inte Heberlein, utan ställer tvärtom upp ett persongalleri av stereotyper och pepprar dem med övertydliga attribut och klassmarkörer, utan nån vidare gestaltning eller språkligt livgivande atmosfär.
Nej, det här blev inte alls bra.
