Kristalliska fångade ögonblick
Göran Sommardal om Ingeborg Bachmanns intensiva närvaro
Publicerad 2019-02-26
Det var en gång modernt att beskriva den postmoderna tiden som en tid utan stora berättelser, och därmed utan ideala slutstationer. Varken himmel eller helvete, apokalyps eller Ginnungagap eller ens den folkdansanta klasslösheten eller det nyliberala marknadsslutet på historien syntes längre till på den existentiella önskelistan.
I en ytterligare post-postmodern version av västerlandet fick vi också se de mer gemena livsberättelserna försvinna från horisonten. Vaggan och graven, uppväxt och familjebildning, barndom och föräldraskap – alltsammans blev allt svårare, i stället för lättare: berättarmässigt, att sammanfatta.
När livspusslet slutligen gjorde entré på den narrativa kabarén, blev människorna tvungna att själva betydelsebetinga sina livslotter. Händelserna i vår tillvaro måste tillförsäkras medialt åskådlig mening, skeendena måste kunna återberättas inför öppen ridå. Livet måste helt enkelt ”lyckas”, för att riktigt finnas till.
För att den ”planen” ska gå i lås måste livet i alla anständiga sammanhang framställas som en framgångsmöjlighet, en karriärväxlare, en bladvändare. Och själva ivrigheten med vilken vi vänder blad beskriver hur livslyckade vi kan anses vara.
Att jag, arme litteraturkritiker, överhuvudtaget gör den här reflektionen är (nästan) helt och hållet Ingeborg Bachmanns fel. I novellerna i Simultan är det hennes inre blick på de mänskliga fenomenen som oavbrutet rycker av dem den där överenskomna meningsfullheten.
Det paradoxalt magiska är att vad som återstår inte är ett nihilistiskt credo där hela livet förklaras vara ett enda stort kålsupande mittenmög. Men det huvudsakliga Hoppet är förvandlat till en meningsdrift, både i bemärkelsen begär och på villovägar.
Och vad som i stället återstår är en BLADHEJDARE.
I stället för det sedvanliga drivet mot ”hur ska det gå?” radar Bachmann upp ögonblicken, iskalla, kristialliska, i en avgörande mening simultana. Möjligen med undantag av novellen ”Skällande hundar”, som innehåller ett mer gängse intrigspel mellan skitstöveln till son, den försakande modern och den goda sonhustrun, återskapar novellerna i Simultan en tidsföljd utan framåtrörelse.
De återgivna händelserna rör sig liksom i spiral runt ett frånvarande centrum, som ändå – asymptotiskt – kommer allt närmare. Beatrix i novellen ”Problem problem” blir alltmer kvar i sin medvetna obeslutsamhet, i ”Ni saliga ögon” föredrar Miranda till sist att stanna kvar i sin suddiga blick på världen.
De oavlåtliga språkväxlingarna i titelnovellen påminner simultantolken Nadja om det tyska språkets (här förstås på svenska) existentiella frånvaro och dess nödvändiga men otillräckliga substitut i form av ryska, italienska, franska, engelska – som tillsammmans bara förmår hålla den ”tyska” erfarenheten tillfälligtvis på plats.
Ändå är det först i den långa avslutande novellen ”Tre vägar mot sjön” som Bachmann litterärt fullbordar resan mellan ögonblicken.
Orden tar oss med på en nästan sanslös rundtur mellan ögonblicken i Elisabeths samtidighetsarkiv, återgivna med en intensitet så svalkande att den är lätt att förbise
När jag läser novellen för andra gången ser jag ännu tydligare hur den linjära kronologin är upplöst, hur händelserna och människorna i hennes liv liksom oavbrutet inflikas och interfolieras i varandra. Hennes man, den underbare bögen Hugh Flecker som kommer till Wien, tar med henne till Paris. Han introducerar henne för Duvalier, hon blir fotograf, det är André som skickar ut henne till Budapest, Algeriet, Sudan, Saigon. Återvänder till Klagenfurt, besöker sin far, herr Matrei, dricker ljummet kaffe. Tar en av vägarna mot sjön, håller ögonblicken vid liv.
Orden tar oss med på en nästan sanslös rundtur mellan ögonblicken i Elisabeths samtidighetsarkiv, återgivna med en intensitet så svalkande att den är lätt att förbise.
Bachmanns obönhörliga närvaro upphäver handlingens primat. Det är nästan så att man tror att hon har rätt när hon skriver i ett brev till Hans Magnus Enzensberger:
”Min existens är av ett annat slag, jag existerar bara, när jag skriver, jag är ingenting, när jag inte skriver, jag är fullkomligt främmande för mig själv, är förlorad för mig själv, när jag inte skriver. […] Det är en sällsam, säregen existensform, asocial, ensam, fördömd, det är något fördömt över det hela.”
”Todesarten” (Sätt att dö) var Bachmanns namn på det skrivprojekt där novellsamlingen Simultan ingår. Hon berättar om livet, men hon skriver inför döden.
Alltsammans, som vanligt, kylslaget klart, precist och stilsäkert återgivet på svenska av Linda Östergaard.