Spionen som kom tillbaka
John le Carré sluter cirkeln – och låter Smiley återvända
Publicerad 2017-11-15
Spion- eller agentromaner är en genre som passade efterkrigstidens kalla krig som hand i handske. All den rädsla som präglade västvärldens vardag, all den ömsesidiga misstänksamhet som fanns mellan öst och väst och som kulminerade i Kuba-krisen 1962, gjorde spionen till hjälte alternativt listig och fruktad fiende. Frågan om vem man kan lita på blev för regeringar i både väst och Sovjetunionen med dess lydstater i Östeuropa, en konkret fråga med konsekvenser.
Berlinmuren började byggas 1961, drygt fyra mil lång och försedd med taggtråd. Det var två murar med ett ingenmansland emellan, ett tomt utrymme som de som sökte fly från öst hade att passera för att sedan ta sig över den andra muren. Det var en högst verklig symbol för hur det världspolitiska läget såg ut.
Denna värld reflekteras i romanerna av John le Carré, pseudonym för David Cornwell. Det var en tid innan kriminaldramer visades på tv, men skräckmästare som Alfred Hitchcock kunde dra stora åskådarskaror till biograferna.
Året efter Kubakrisen kom le Carrés genombrott med Spionen som kom in från kylan, en tät, dramatisk skildring om dubbel- och trippelspel mellan den engelska underrättelsetjänsten och dess agenter, brittiska såväl som tyska dubbelagenter, bakom järnridån i Östtyskland.
Spionernas arv återvänder till genombrottsromanen, inte som fortsättning, utan som en redogörelse om vad som (kanske) egentligen hände i den tidigare romanen. Om förberedelserna och spelet som ledde till att Alec Leamas och Liz dödades när de var på väg att fly tillbaka till väst.
Passande nog förhåller sig Spionernas arv till Spionen som kom in från kylan ungefär som översättaren Klas Östergrens Gangsters förhåller sig till Gentlemen, vi får några sentida nycklar till vad som en gång skedde. Östergrens översättning är också elegant, det råder en såväl språklig som intrigmässig sympati mellan de båda författarna.
I Spionen som kom in från kylan hade Alec Leamas fått uppdraget att deka ner sig, att i en väl regisserad roll bli föremål för att värvas av öst för att där se till att en inom Stasi högt uppsatt tjänsteman (Fiedler) på väg att avslöja en östtysk dubbelagent (Mundt) i stället skulle pekas ut som dubbelagent. Allt för att bibehålla Mundt som den engelska säkerhetstjänstens källa. Planen lyckades, men till priset av att Alec och hans mindre vetande flickvän Liz dödades i sista stund, klättrande över muren.
Nu har det gått flera decennier. Klimatet är ett annat, ett England där gamla synder ska granskas och om möjligt leda till straff. MI5 kallar hem Peter Guillam, en av George Smileys närmaste underhuggare, och utsätter honom för ett långdraget förhör om vad som egentligen hände, vem som ytterst bar ansvaret och, inte minst, vilken del Guillam hade i detta spel.
Några barn till Alec och Liz har fått nys om att deras föräldrar dog under oklara omständigheter. Säkerhetstjänsten är orolig för att historien ska läcka ut, men vill också finna de skyldiga för eventuella strafförelägganden.
Det är en annan värld i spionbranschen. Slut med de sjaskiga, obemärkta spionerna som rökte, drack och vid sidan av sina hemliga yrken levde vanliga, anonyma liv
Romanen består vid sidan av Guillams hågkomster av en rad dokument, skrivelser mellan Control, Smiley och andra. Några är skrivna av Guillam, som i förhören har att försöka bevara de hemligheter han en gång lovat hålla.
Det är en annan värld i spionbranschen. Slut med de sjaskiga, obemärkta spionerna som rökte, drack och vid sidan av sina hemliga yrken levde vanliga, anonyma liv. Guillam möter mer slimmade personer, högutbildade unga män och kvinnor som tycks sakna historia och vara i besittning av en moral Guillam finner naiv.
Som alltid i le Carrés värld hamnar läsaren i en labyrint. Varje person som dyker upp i handlingen, hur lite den än vet vad som pågår, vet ändå mer än vad läsaren gör. Även denna gång möter vi ett pussel, där dessutom flera av bitarna är att söka i le Carrés tidigare romaner. Det är en tät historia som via alla återgivna skrivelser söker närma sig det dokumentariska.
Vi möter också en samtidskritik mot nutidens England. Inte blott mot spionverksamheten, utan mot landets insularitet. George Smiley bor inte längre i England, utan i en tysk stad med kulturella anor, Freiburg im Breisgau, som har hyst notabiliteter som Hannah Arendt, Walter Benjamin eller Edmund Husserl.
Och det är inte Shakespeare som får låna ut några ord som motto till romanen, utan en annan Freiburg-notabilitet, Martin Heidegger: ”Varje människa föds som en i mängden och dör som enskild.” Det må gälla var och en, men här framför allt George Smiley.