Biografin över Avicii är helt renons på analys

Boken är en missad chans att diskutera existensen i vår ränta på ränta-kultur

Kristofer Andersson

helskärm

I biografin om Avicii är musiken en bisats. Boken påminner om en påkostad dödsannons, menad att kungöra den ”musikaliska manifestation för ungas psykiska hälsa” som arrangeras den 1 december på Avicii Arena, också känd som Globen. 

Tim Bergling Foundation tycks jobba för att minnet av artisten, som 28 år gammal tog sitt liv, ska förknippas med gott i största allmänhet, mer än den eurohouse som gjorde honom till världsartist. Musik som i sina bästa stunder var sökande och vidöppen, i sina sämsta spekulativ och chauvinistisk.

Tim. Biografin om Avicii är tidsenlig. Titeln avslöjar att det knappast är artistskapet som behandlas. Däremot erbjuds den obligatoriska ”unika inblicken” i en människas psyke. Författaren Måns Mosesson begår inga misstag: uppdraget är att skriva en bok som Tim Berglings efterlevande kan ta till sina hjärtan. Läsaren noterar knappt det publicistiska pippi som pågår, där chattgräl med ex-flickvänner återges in på bara kommat.

Formen är långreportagets. Kostnaden är en text renons på analys. Det är fascinerande att ta del av varumärkesbyggande verksamhet förklädd till journalistik, som inte ens vill förklara varför Aviciis utbuade framträdande på festivalen Ultra i Miami bör likställas med när Bob Dylan kopplade in elgitarren under en spelning på Free Trade Hall i Manchester 1966. Det räcker tydligen med att säga att någonting är historiskt för att så ska bli.

Anledningen till att ingen kontrollerar utsagorna om höjden på de konstnärliga ögonblicken i Tim Berglings korta karriär är att de är sekundära. Minnesteckningen utgör först och främst stödbevisning i rätten för tesen som säger att konst förlorat sin tjänst som samhällspelare. Viktigast är kändisskapet. Marknadsföring, reklam och storytelling konkurrerar på allvar med traditionella konstformer som litteratur och musik. Alla som invänder är föredettingar.

I backspegeln är det uppenbart att Avicii släppte en handfull utmärkta popsinglar – särskilt de som förkovrade sig i polymer italodisco eller nederländsk euro, som singeln Dear boy från debutalbumet True. Jag golvades av de Martina Lowdenska ambitionerna – allt skulle med! – på Seek bromance (Avicii's vocal edit) när den släpptes sensommaren 2010, även om titeln förvarnade om att Red Bull-sponsrad machokultur väntade runt knuten. 

Västerländsk popmusik har ofta präglats av territoriella anspråk – ”big in Japan” – men under streamingeran har dess själva syfte blivit att vidga sitt, närmare bestämt sina anställdas, välde. I fallet Avicii har ambitionen inneburit en postum kamp för att likställa honom med de största: Mozart! Dylan! Nej, Michael Jackson!

Jämförelser dragna ur röven, men motoffensiven från housepuritaner är bara något mindre larvig. Avicii har såklart lite att göra med den housemusik som växte fram tillsammans med 1980-talets queerkultur, men det är en semantisk fråga. EDM, genren som Tim Bergling verkade inom, var mest en amerikaniserad variant av den europeiska 90-talspop som under mitten av 00-talet intellektualiserades av popteoretiker, här hemma representerade av duon Cat5.

Avicii kan jämföras med artister som Sting, Peter Gabriel och, kanske, Garth Brooks. De har alla presenterat den minsta gemensamma nämnaren i förhållandevis nischade genrer inför en masspublik. Men finns det verkligen inte något mer att diskutera än Oprah Winfrey-klyschor, cv-byggen och musikarkeologi?

Det är lovvärt att Tim Bergling Foundation – grundad av föräldrarna Klas Bergling och Anki Lidén – vill fokusera på ungas mående, men stiftelsen är inte förmögen, eller intresserad av, att utmana den tidsanda som förstärkte Tim Berglings alienation.

Avicii var en av världens största artister. Ändå saknade han makt över produktionsmedlen. I den här världen vinner tjänster och gentjänster alltid över melodier. I slutändan var kändisen en simpel knegare, maktlös inför knoget.

När Tim Bergling tog sitt liv blev den förre managern Ash Pournouri syndabock. Dokumentären Avicii: true stories, släppt året innan Bergling dog, utmålade honom som en framgångsbesatt hustler. I Tim har Pournouri tackat nej till medverkan. I stället gav han tidigare i år sin syn på saken i ett avsnitt av Framgångspodden. Avsnittet inleds med en reklampitch om hur lyssnaren kan tredubbla sin lön. Målgruppen är, enligt utsago, de ”topp 2 procenten”.

Enkel kom-ihåg-lapp: När människor skriker att du pressade en person till Yttre Hebriderna, kalla då inte in skvatt galna karriärister till försvaret. Det är förstås vansinne att anklaga någon för en människas självmord. Dessvärre verkar Ash Pournouris analysapparat inte vara färdigkalibrerad. Något han delar med biografin om Tim Bergling och Tim Bergling Foundation.

”Tim” hade kunnat fungera som diskussionsunderlag om att existera i vår polerade ränta på ränta-kultur, där störst går först, till vilket pris som helst, om den inte samtidigt spekulationsmärkte de åsikter som rör sig utanför den överenskomna mittfåran: många mår dåligt och det är dåligt. Undvik droger. Dj:s behöver också vara lediga. Det sistnämnda är, tyvärr, en av bokens uttalade sensmoraler.

Om varufieringen av en död musiker ska fokusera på psykisk ohälsa i stället för musiken är det minsta man kan begära en genomgripande debatt om det här livets förutsättningar, snarare än hållpunkter som liknar generiska åttaminutersinslag i Nyhetsmorgon. Det är knappast okänsligt eller spekulativt att påpeka. Tvärtom är det ett utslag av omsorg.