Skönheten och olyckan

helskärm

Med Ladies tar Mara Lee, efter två böcker med prosastycken och lyrik, steget till romanen. Och det är en ytterst romanig roman hon har skrivit, en stilig och engagerande uppvisning i snyggt sammanhållet berättande, i återblickar och cliffhangers. Fyra unga kvinnors liv flätas ihop, de blir vänner och fiender, förälskade och svikna. Det är som den mest kompetenta, intelligenta och underhållande på-gränsen-till-chick-lit man kan önska sig, med vackra miljöer (konstkretsar i Stockholm, universitetsliv i Paris, ungdomsår i skånsk småstad) och framför allt väldigt vackra människor. Det är en njutning att läsa.

Men man ska som bekant inte låta sig förföras av ytan. För liksom bokens huvudperson Lea, fysiskt fulländad ( ”Visst, fantastisk klänning” tänker Lea när hon är på fest och får komplimanger för sin klädsel, ”men de menar egentligen fantastisk kropp”), vill Ladies vara mer än bara det behagfulla som möter ögat. I detta påminner Mara Lee om franske Michel Houellebecq som även han stilmässigt lägger sig på gränsen till den sträckläsningsinbjudande underhållningsromanen för att säga något cyniskt om samtiden.

Mara Lee vill diskutera västvärldens fixering vid yta, och skönheten som en våldsam kraft, som - enligt henne - alltid är destruktiv. Fotografen Siri får uttrycka en av romanens huvudtankar när hon längtar efter en ny tid med nya typer av skönhet. Siri önskar sig en alternativ skönhet, något annat än den västerländska idealbild som vi möter i filmer och modemagasin - ”banalt mänsklig” enligt Siri, vilket får hennes modellsnygga älskarinna Laura att skämmas över sitt ytliga yttre.

För i Ladies är skönheten hela tiden problematisk. ”Skönhet är ett löfte om lycka” skrev Stendhal en gång. Här är det tvärtom: skönheten är ett löfte om olycka. Det är huvudpersonernas skönhet som står emellan dem och deras försök att förverkliga sig själva, vara kreativa, bli fullständiga och mångsidiga människor. Om definitionen av skönhet breddades till att omfatta även det som i dag inte erbjuds plats i modemagasinen skulle människan vara lyckligare är en av romanens tankar, och det är ju vackert - alla får vara med, skönhet åt alla!

Men för att begreppet skönhet ska ha någon innebörd alls måste det väl innehålla ett mått av orättvisa? Skönheten är odemokratisk, det är just detta som gör den till skönhet. Den är något annat, något åtråvärt. Däremot framstår människor man älskar alltid som vackra - det var detta Stendhal syftade på, och det är en formel som fungerar även omvänt: den jag älskar tycker att jag är vacker. Så klart.

Och därmed kanske skönheten inte alls behöver vara så problematisk som den framställs i Ladies. Om man helt enkelt accepterar den som det orättvisa fenomen den är kan man till och med göra något så gammaldags som att njuta av den. Precis som Ladies är mest njutbar om man inte fäster sig för mycket vid de förnumstiga tankarna om att det minsann är insidan som räknas, utan istället läser den i första hand som den välskrivna, spännande och vackra roman den är. Jag gillar spännande och vackra böcker. Ursäkta min banala mänsklighet.