Politikerförakt

Jan Scherman

I dag öppnar riksdagen. Jan Scherman läser en bok som sluggar vilt mot korruption och nepotism

Berättelsen börjar så bra.

Om våra folkvalda, deras makt och alla hinder på vägen mot en väl fungerande demokrati.

Journalisten Bengt ­Ericson berättar om sitt första möte med en politiker, i en färghandel i Vaxholm. Inte för att det var bättre förr, utan för att någonting gått förlorat i vår demokrati.

Men sedan blir Ericsons betraktelse som ett enda långt retoriskt och föraktfullt primalskrik i syfte att visa att alla politiker är korrupta och glider omkring i gräddfil. En vanföreställning som underblåser politikerföraktet och förstärker andra maktcentra i vårt samhälle.

I dag samlas riksdagen till det som kallas riksmötets öppnande. Det är kungen som fullgör en av sina få återstående formella plikter. Carl XVI Gustaf pratar en stund och förklarar sedan på talmannens uppdrag riksmötet för öppnat. Så rullar riksdagsledamöternas viktiga arbete i gång.

Förr ägde ceremonin rum på slottet och politikerna fick promenera till kungen. Det bugades och bockades. Attributen andades en svunnen rojalistisk tid med svarta rockar, höga hattar, långa klänningar, paradmarscher, drabanter och statsrådens fruar i hovdräkt placerade i ett särskilt bås bakom serafimerriddarna.

I dag är ordningen omvänd. Sedan drygt fyra decennier är riksdagens öppnande en väsentlig högtidlighet i demokratins namn.

Bengt Ericsons bok Den härskande klassen – en bok om Sveriges politiska elit tar sin utgångspunkt i dåtiden, även om han bortser från spåren av det kungliga. Det var på 1950-talet Ericson som ung grabb mötte en politiker för första gången. Butikschefen i färghandeln i Vaxholm var också drätselkammarens ordförande. John Abrahamsson var en prydlig herre med välputsat bockskägg. Som färghandlare mötte han väljarna varje dag. Som kommunens toppolitiker hade han daglig kontakt med verkligheten.

Sedan kom kommunreformen, alltså slakten på landets kommuner. Från 1952 och knappt två decennier framåt lades mer än 2 000 kommuner ner och 200 000 politiska uppdrag försvann.

Butikschefen i färghandeln försvann och många med honom.

Här har Bengt Ericson en poäng. Hans berättelse börjar i en relevant ände med en bortglömd historia, där politikernas avstånd till väljarna växte. En del av markkontakten gick förlorad.

Efter detta tappar också Bengt Ericson verklighetsförankring. Han låter som en sofistikerad kopia av Bert Karlsson som för ett kvarts sekel sedan skrev en bok om sin tid i riksdagen med titeln Skandal. Bert Karlsson tyckte att alla i politiken utom han själv var fifflare, fuskare och förtappade lyxlirare.

Ericson springer i Karlssons fotspår, liksom i en planlös och illasinnad orientering. Han stämplade in första skärmen pricksäkert i Vaxholm, men sen förirrar han sig i buskvegetationen och ser varningslampor överallt. Han far runt som en skållad råtta och stämplar nya skärmar som ensidigt symboliserar ohederliga politiker utrustade med någon form av depraverande gen.

Centerpartisten Fredrick Federley får sig en snyting för att han åkt mycket taxi. Detta trots att han haft Säpos rekommendation att inte åka kollektivt.

Alla som har släktingar och kompisar i politiken får också stryk. Fredrik Reinfeldt åker dit redan i förordet för att hans son Gustaf blev nominerad högt upp på moderaternas kommunlista i Solna. Reinfeldts tidigare äktenskap med landstingspolitikern Filippa är självfallet misskrediterande.

På svarta listan finns förstås även Göran Persson med sin Anitra Steen och Perssons alla andra polare i politiken som tilldelats höga poster. Höger eller vänster spelar ingen roll. Allt är fult och fel, ingen pardon. Nepotism och kompisförläningar i varenda buske. Ja, det var ju planlös orientering i buskig terräng.

En annan tes är att politiker har dålig utbildning och därför inte duger. De har förstås för mycket betalt. En passant får vi veta att det är ännu värre i EU, där basnivån ligger på 150 000 kronor i månaden. KD-politikern Lars Adaktusson pådyvlas, utan närmare bevisföring, att han drog sig tillbaka från ordförandestriden i sitt parti av just detta pekuniära skäl.

Det blir till slut svårt att hänga med i berättelsens irrfärder. Bengt Ericson blandar högt och lågt i en närmast outsinlig iver att misskreditera det han kallar den politiska klassen och inkluderar alla som kallar sig politiker.  Ett slags kollektivanslutning så fort man blivit vald.

Ut ur snårskogen i denna osammanhängande orientering med skärmar för att stämpla politiker kommer vi till slutet med några noteringar som nog borde varit den här berättelsens vägvisare. Det är andra siffror än arvoden och antal taxiresor.

Medan antalet politiker minskat drastiskt så har i stället numerären professionella politiska påtryckare ökat dramatiskt. I dag finns cirka 7 500 lobbyister i Sverige. Spelarövergångar från politiken till den här yrkesgruppen har gjort påtryckningarna allt effektivare genom till exempel en Göran Persson (JKL) och en Anders Borg (Kinnevik). 

En inte särskilt vågad gissning blir att de flesta lobbyister arbetar åt det privata näringslivet. Pr-byrån ”Westander publicitet och påverkan” hjälper till exempel politiker att skriva motioner och interpellationer. Bolagets handbok går detaljerat igenom hur företag kan påverka politiken långt bortom grundlagens vackra ord om att all makt utgår från folket.

Nyhetsflödet bekräftar och överträffar Bengt Ericsons slutsats att politiken går att köpa. Nu senast att näringslivets lobbyister med framgång frotterat sig med SD-politiker och fått detta parti att ansluta sig till flera av företagarnas ståndpunkter ifråga om bland annat skattelättnader för företagen.

Så normaliserar det privata närings­livet ett parti med främlingsfientlighet som ideologi och rasistiska djupt rotade rötter.

Här blir demokratin till salu. Här köper man åsikter och röster. SD:s näringspolitiske talesman Oscar Sjöstedt ser nöjd ut på stor bild i tidningen Dagens Industri. Han gillar att lobbyisterna gillar honom. 

Synd att Bengt Ericson förirrade sig i snårskogen och generaliserade så att han blev som vilken politikerföraktande populist som helst.

Någon gång vore det förresten intressant att få läsa om de vardagliga politiska eldsjälarna. De som inte bara fanns förr. Färghandlaren i Vaxholm på 1950-­talet finns faktiskt också i dag. De som kämpar, tror och vill förändra samhället utifrån det uppdrag som röstats fram i fria och allmänna val.

Det är den demokratiska grundvalen som står i fokus när riksmötet öppnas. En demokratins högtidlighet, som ytterst handlar om det där att all makt utgår från folket.

Men det blir förstås ingen bra story om man bestämt sig för att politiker är en överklass långt från folket och ännu längre från verkligheten.