Brandtal för frihandel

Johan Alfonsson om det som inte nämns i Timbroförfattarnas nyliberalism

helskärm

För många år sedan var jag på en kabaré som anordnades av Kommunistiska partiet. Föreställningen var som man kunde förvänta sig. Det tunga arbetet romantiserades, Sven Wollter sjöng några kampsånger och det hela avslutades med att vi fick berättat för oss att industriarbetaren var historiens motor. 

Jag kommer att tänka på detta när jag läser Fredrik Segerfeldts och Mattias Svenssons bok Frihandel för nybörjare. För två av Sveriges mest profilerade nyliberala författare och debattörer är det inte arbetet utan handel som ligger bakom allt välstånd. Historiens aktör är inte arbetaren utan företag och konsumenter.

I boken, som är ett brandtal för frihandeln, berättas att Sveriges tillväxt från 1850-talet och framåt huvudsakligen beror på en liberaliserad utrikeshandel. Författarna argumenterar bland annat för att handel är orsaken till att den absoluta fattigdomen i världen har minskat, är bra för miljön och har lett till billigare flygresor. Handelshinder håller kvar länder i fattigdom, gör att konsumenter får sämre och dyrare varor och påstås till och med vara en bidragande orsak till andra världskriget.

Huvudargumentet är att då företag konkurrerar fritt kan de som producerar de bästa och billigaste varorna slå ut de sämre. Konsumenterna får fler, bättre och billigare varor. Handelshinder gör varor dyrare och sämre.

Ett tankeväckande exempel som används är att EU årligen subventionerar det inhemska jordbruket med 600 miljarder kronor, pengar som kommer från skattebetalare vilka på så vis betalar dubbelt för sin mat, samtidigt som bättre producenter stängs ute.

Utgångspunkten är att frihandeln i dag är hotad. Med högernationalister på frammarsch är det en oro som är lätt att förstå. Författarna för ett mindre övertygande argument att hotet syns i det faktum att handeln stagnerat. Handelns andel av världens BNP har inte ökat nämnvärt sen krisen 2008, men samtidigt är siffran den högsta någonsin och ser ut att ha börjat öka igen.

I ett intressant kapitel gör författarna upp med den återkommande idén att arbetstillfällen generellt skulle försvinna på grund av handeln. En bild som ju både högern och vänstern använt sig av.

De gör ett viktigt påpekande att visst försvinner jobb på grund av internationell konkurrens, men nya kommer också till (här är de dock motsägelsefulla då det på annat håll hävdas att arbeten försvinner till följd av handelshinder). De påstår att detta leder till att låglönejobben försvinner och allt fler i stället hamnar i välbetalda framtidsyrken. Detta stämmer dock inte. Forskning har visat att arbetsmarknaden snarare polariserats. De högbetalda jobben har ökat men det har också de lågbetalda. Det är jobben i mitten som försvunnit. Ojämlikheten har således ökat.

Författarna menar att det primärt är låginkomsttagare som har gynnats av frihandeln, eftersom den gör att varor blir billigare och därför kommer denna grupp till del. Denna bild går inte ihop med det faktum att real-lönerna sen 1970-talet stagnerat, och av de allt mindre löneökningarna har en allt mindre del gått till de lägst betalda. Konkurrensen har skapat en maktförskjutning på arbetsmarknaden där vissa grupper har prekariserats. Denna berättelse ryms inte i lovsången till frihandel.

Något som förstärkt denna maktförskjutning är att stater i allt större utsträckning sänkt eller tagit bort kapitalskatten för att locka till sig eller inte skrämma bort företag. I stället får arbetet ta skattesmällen. I den nya generationens handelsavtal finns numera så kallade investeringsskydd. Dessa innebär att stater som stiftar lagar som kan påverka företagens förväntade avkastning negativt kan bli stämda i specialdomstolar. Demokratin blir på så vis underordnad företagens vinstmål. 

Sådana här motsättningar diskuteras inte. I stället får vi veta att de som motsätter sig internationell handel ”i praktiken eftersträvar ett sämre liv för kommande generationer” och att införandet av tullar mot andra länder är en ”frihetsinskränkning av samma art” som om uniformerade vakter kontrollerade alla som passerar tullarna runt Stockholms innerstad. Den svartvita världsbilden känns igen.

Johan Alfonsson

Fotnot: Mattias Svensson är medarbetare på Aftonbladet Kultur. Därför recenseras boken av Johan Alfonsson, sociolog på Göteborgs universitet.