Könskampen kommer i retur

Ebba Witt-Brattström försvarar 70-talets hånade kvinnolitteratur på ett folkbildande och uppfordrande sätt

Mansfientliga rödstrumpor, bittra och sexualfientliga, som propagerar för könskamp. Om vi tänker på meningen ”litteratur skriven av kvinnliga författare på 70-talet” ställer sig klichéerna på kö. Ebba Witt-Brattström vill i Stå i bredd upprätta det som brukar sammanklumpas och avfärdas som kvinnlig bekännelselitteratur och som nedvärderats som gråtrist och ointressant, tillika ideologiskt outhärdligt.

Witt-Brattström kopplar ihop 60-70-talens samhälle med tidens feministiska debatter och teoretiska/praktiska landvinningar som en bakgrund till sin analys av ett vitt spektra av författare, även manliga, som verkade inom olika genrer. Sonja Åkesson, Maja Eklöf, Ulla Isaksson, Kerstin Strandberg, Inger Alfvén, Märta Tikkanen och Kerstin Ekman med flera lyfter olika kvinnliga erfarenheter som legat fördolda i privatlivet och gör dem offentliga i samklang med den feministiska parollen - det personliga är politiskt.

Det blir fritt fram att formulera sanningar ur ett brett och mångskiftande kvinnoperspektiv vilket, visar Witt-Brattström, vitaliserade och förnyade litteraturen. Men när de unga männen kring den elitistiska litteraturtidskriften Kris, bland andra Witt-Brattströms exman Horace Engdahl, i början av 80-talet hajpade varandra som genier blev deras dom över 70-talets kvinnolitteratur allmänt rådande.

De och andra postmoderna kritiker såg författaren som oväsentlig/frånvarande och erfarenheter som egentligen omöjliga att beskriva. De steg till skyarna genom att desavouera 70-talets kvinnolitteratur, vars språk och teman hamnade i vanrykte som banala och ointressanta. Enligt Witt-Brattströms litteraturhistoria var kvinnor som exempelvis Kristina Lugn tvungna att förändra sitt språk och perspektiv, läs förminska sig själv och sina anspråk, för att bli insläppta på 80-talets litterära manliga parnass.

Men Ebba Witt-Brattström argumenterar inte bara mot världens dom. Jag antar att hennes fyndigt formulerade, inte alltid invändningsfria, smarta påminnelse om det förflutna samtidigt är ett budskap till dagens feminister. Stå i bredd kan läsas inte bara som ett äreminne över en epok utan också som en markering mot dagens varianter av feminism där kvinnan som kön inte existerar, där hennes erfarenheter kan bli pinsamma bevis för att hon är ett så kallat offer.

70-talets feministiska idé om könsdialog, att mannen ska vara jämlik kamrat, är förstås fortfarande en vardagsdröm, trots att tongivande feminismer ändrat språk och perspektiv. Men hur ska vi förhålla oss till att Witt-Brattström låter paret Tikkanen illustrera denna strävan, låt vara att önskan om att stå i bredd ursprungligen formulerades av Märta Tikkanen?

Hon har som bekant skrivit utelämnande om deras äktenskap, därför är det också tillåtet för mig att kritisera hennes tolkning av förhållandet. Trots sina redogörelser för Henriks avskyvärda vanor och beteenden hävdar Märta att hon älskar honom, därför ger hon inte upp. Jag vill hävda att kärleken är Märta Tikkanens livslögn. Att hon stannar kvar måste få en förklaring och ett namn; det brukar kallas kärlek, trots att den måste vara stendöd.

Det är uppenbart att Henrik är en narcissistiskt störd monoman alkoholist och hans litterära svar, för vilket Witt-Brattström ger honom cred, på Märtas romaner är antagligen ett utslag av denna narcissism, inte något försök att egentligen förstå. Att en destruktiv beroenderelation får gestalta 70-talsfeminismens dröm om att stå i bredd - kraschar inte det projektet som omöjligt?

Den jämlika parrelationen är fortfarande en dagsangelägenhet. Men det avsnitt som anropar vår samtid från det största historiska avståndet handlar om moderskapet. 1973 blev Ulla Isaksson, efter romanen Paradistorg, beskylld av yngre feminister för moralism, för att vilja förpassa kvinnan tillbaka till rollen som moder. Men Witt-Brattström vill visa att den så kallade särartsfeminismen hos både Ellen Key och Ulla Isaksson innebär att både män och kvinnor bör vägledas av moderskapets normer. Idén om samhällsmodern är en livshållning och vägledande samhällsprincip som inte handlar om biologi. De kvaliteter vi förknippar med moderskap är könsöverskridande.

Moderlighet låter i dag tyvärr totalmossigt, men varför ska mannen vara norm även för feminister? Vårt samhälle präglas av traditionellt manliga värderingar som aggressivitet, konkurrens, att ta för sig, ta plats och hävda sig själv. Att agera så och uppfostra döttrar i den andan kallas i dag feministiskt trots att vi vet att det reproducerar ett sämre samhälle.

Vem kan invända mot det självklara; om både män och kvinnor i stället omfattade de värderingar som betraktas som traditionellt kvinnliga, omsorg, omtanke och omvårdnad, skulle världen bli en bättre plats. Witt-Brattströms arkeologiska arbete är inte bara folkbildande utan också uppfordrande.