Falska flaskor
Petter Lindgren läser Mats Eric-Nilssons granskning av vinindustrin
Publicerad 2018-10-20
”Så höjer jag här mitt röda vin, / min offerglöd i lönn, / mot en smärta som är min och som liknar mest / den eviga förtärande blåsten från sjön.”
Karin Boyes (1900-1941) avslut på dikten Dryckesoffer kvalar in som ett av de snyggaste på svenska, tack vare slutfallets väsande som tycks rimma såväl med väderläget som med vinets förmodade friska kärvhet.
Matskribenten Mats Eric-Nilsson kastar tyvärr smolk i den samtida läsarens glädjebägare, med sin granskning av vinindustrin, Château vadå – Det okända fusket med ditt vin (Ordfront). Och här talar vi inte om vinsten, korkmögel eller dylikt naturligt smolk, utan om tillsatser med prosaiska namn som kaliumvätesulfit, diammoniumfosfat och pektinolytiska enzymer.
Vilken skitdruva som helst kan numera fås att smaka som vilket vin som helst, får vi veta, och inte behöver produkten ha så mycket med det flådiga slottet på etiketten att göra. I själva verket, visar Nilsson, är det påfallande ofta som slottet inte ens existerar.
Boyes vin, i dikten som trycktes 1941 i den postumt utgivna De sju dödssynderna (Albert Bonniers förlag), var måhända av det surare och billigare slaget, men vi kan i alla fall ta för givet att det i sådant fall var surt och billigt på ett autentiskt vis.