Skilda världar på slottet
Uppdaterad 2016-09-26 | Publicerad 2016-09-23
Anna Andersson om verklighetens herrskap och tjänstefolk – ett klassamhälle i miniatyr
Lord Grantham på Downton Abbey visste nog vad han gjorde när han bekostade mrs Patmores ögonoperation. Att få tag på och behålla en bra kock har nämligen varit ett problem för den engelska överklassen genom flera århundraden.
Det är en av sakerna man lär sig i Jeremy Mussons faktaspäckade Up & down stairs. Det är en bok om hur tjänstefolket på de maffigaste brittiska slotten och herresätena har levt och arbetat, från medeltiden och fram tills systemet föll samman efter andra världskriget.
Det är lätt att begripa att tillvaron på engelska lantgods har gjort så djupa avtryck i litteratur, film och tv – från Jane Austen och systrarna Brontë via P G Wodehouse och Evelyn Waugh till Herrskap och tjänstefolk och Downton Abbey, för att ta några axplock. När systemet peakade på 1800-talet var ett fungerande herresäte som en liten värld för sig. Alla hade en roll och visste exakt vad de skulle göra: från hovmästaren (butlern) och hushållerskan högst upp, till diskflickan och hallpojken längst ned.
Arkitekturhistorikern Mussons bok är ett myller av earlar, hertigar och slott, och han redogör i detalj för sådant som hur mat serverades, hur systemet för dricks fungerade (det hörde till god ton att gästande finfolk dricksade värdens tjänare) och hur slottens arkitektur påverkades av relationerna mellan herrskap och tjänstefolk.
Med tiden blev hierarkierna allt stelare. Helst skulle ägarna inte behöva se sina anställda i onödan – alla arbetsutrymmen hamnade därför i källaren, down stairs, dit man tog sig via särskilda ingångar.
Livet var ofta hårt för de som slet som tjänare. Det var långa dagar med enahanda arbetsuppgifter och de var dessutom utlämnade till herrskapets nycker – och den som blev av med jobbet blev även av med bostaden eftersom man bodde på egendomen. Av med jobbet blev också ofta den tjänare som gifte sig, eftersom herrskapet då befarade dubbla lojaliteter. Den sociala skiktningen var stenhård, också inom tjänstestaben – alla tjänare åt inte tillsammans och fick inte heller samma mat.
Musson skissar upp detta system, och hur det förändrades, men har en förkärlek för de historier som är undantagen: den vänskap som kunde uppstå mellan en hertiginna och hennes kammarjungfru, de arv som en del trogna tjänsteandar belönades med och några sällsynta fall då kärlek uppstod över de mycket rigida klassgränserna.
Att det dagliga slitet inte får lika mycket färg beror förstås också på de källor som finns. Dagböcker, brev, personal- och inventarieförteckningar – det är sådant överklassen lämnar efter sig, inte pigorna. Några undantag finns men då handlar det ofta om nedtecknade instruktioner och tips, från en hovmästare till en annan, och kokböcker. På 1900-talet skrev fler tjänare ner sina erfarenheter, inte sällan med insikten om att de redan hörde till historien.
Det var ett uttalat krav på tjänare att visa underdånighet gentemot sin arbetsgivare – ett av skälen till att systemet inte gick att upprätthålla var de nya idéerna om jämlika individer (det främsta skälet var dock ett nytt skattesystem).
Men man inser också att i underdånigheten fanns en trygghet. År 1899 var en Booker T Washington, amerikan och dessutom född slav, på besök i England och blev mycket imponerad av hur perfekt de finare hushållen fungerade. ”Den engelske tjänaren väntar sig inte att bli något annat än tjänare, och därför lär han sig konsten till en sådan fulländning som ingen klass av tjänare i Amerika ännu har uppnått. I vårt land väntar sig tjänaren att om några år själv bli ’master’. Vilket system är det bästa? Det vågar jag inte svara på.” Möjligheten i the American dream alltså, ställd mot tryggheten i att förvisso veta sin plats men att åtminstone ha en.
”Up & down stairs” läser man inte rakt igenom, då fastnar man i långrandiga redovisningar. Bäst är att göra nedslag och låta sig fascineras av detaljer i dessa försvunna miniatyrvärldar. Som hur överklassens matvanor förändrades av franska revolutionen, då den franska aristokratins kockar flydde över kanalen. Hur middagar ända in på 1930-talet serverades av lakejer iförda livré och pudrade peruker.
Förhoppningsvis kan fakta fortsätta inspirera fiktionen. Sir Francis Willoughby levde på mitten av 1500-talet, han var lågadlig men förmögen och hade tidstypiskt mest män lejda i sitt hushåll, eftersom tjänarna också utgjorde säkerhetsdetalj. Men en av få kvinnor bland tjänstefolket var narren Mary. Vem skulle inte vilja se en tv-serie om henne?