Kitsch av Kracht
Uppdaterad 2016-09-15 | Publicerad 2016-09-12
Pia Bergström läser en något daterad roman
Ett tyskt gaypar, en inredningsarkitekt och hans odrägligt arrogante partner som rest till Quazvin för att se Alamutfästningens ruin, råkar befinna sig i Teheran när revolutionen bryter ut 1979. Bara inredningsarkitekten kommer därifrån levande.
Christian Krachts tvetydigt parodiska men stilistiskt bländande historier skrivna för den ”dekadenta” västerländska intellektuella elit som han själv tillhör (och gillar att håna) är både fascinerande och förbryllande. Men man kan nog säga att han i 1979 låter kulturer krocka på ett både obehagligt och roligt vis.
Efter bisarra förvecklingar och strapatser – där de som läst Alexandra David-Néels En parisiskas resa till Lhasa eller Tintin i Tibet och sett ett antal amerikanska filmer som demoniserar och exotiserar främmande länder ändå kan känna sig lite hemtama – hamnar den unge tysken i ett postkulturrevolutionärt kinesiskt massfångläger i Gobiöknen. Där finner han sig förvånande väl tillrätta.
Förlaget Ersatz fullföljer med 1979 sin utgivning av den schweizfödde författarens fyra romaner, de flesta översatta av skickliga Anna Bengtsson. En kulturgärning, även om särskilt Krachts två första, Faserland (1995, på svenska 2014, översatt av Viktor Englund), och 1979 nu känns märkligt daterade. Lite löjliga i sitt demonstrativa förlöjligande av allt: tron på utopier, tron på revolutioner, tron på transcendent upplysning. Men också på ett svindlande sätt intressanta, just därför. Man får syn på en tidsanda, på avstånd. Vad blev det av den? Och var är vi nu?
Trots att många läste in ett samband med elfte september-attackerna när hans andra roman 1979 kom ut 2001 förnekade Kracht att han hade någon allvarlig avsikt när den skrevs. Den var kitsch och lättsam underhållning.
Vill man läsa Kracht rekommenderar jag hans senare, Jag kommer vara här i solsken och skugga (sv övers. 2011) och Imperium (sv övers. 2013). Nu i höst har han kommit ut med en ny roman, Die Toten (Kiepenheuer & Witsch), om skräckfilmsdrömmar i Weimarrepubliken.