Tomt om terrorn i Paris
Nina Bouraoui härmar sig själv
Publicerad 2017-07-04
Nyligen fylldes mitt flöde på sociala medier av pepp eller desperation inför fransk-algeriska författaren Nina Bouraouis utsålda besök på Kulturhuset i Stockholm – allt beroende på om folk hade biljett eller ej. Förväntningarna på denna författare, född 1967 och ibland nämnd i samband med spekulationerna kring Nobelpriset i litteratur, var med andra ord höga.
Jag ska inte sticka under stol med att jag också har höga förväntningar när jag sätter tänderna i Bouraouis senaste roman som utkom på franska så sent som i oktober förra året. För ingen kan skriva lika vackert och suggestivt som hon om kärlek, död, våld och begär i böcker som Mina onda tankar, Dockan Bella eller Våra kyssar är avsked. Ändå skorrar det betänkligt redan i titeln: Strändernas skönhet (på franska Beaux rivages, ”Vackra stränder”). Och sedan fortsätter det.
Inramningen: terrorattentaten i Paris 2015. Efter ett passionerat kärleksförhållande som pågått i åtta år blir romanens jagberättare, en 46-årig kvinna, lämnad för en annan. Hon bor i Paris, han i Bryssel, båda vanliga spelplatser för Bouraoui. Dumpningsmesset kommer en vecka efter attentatet mot Charlie Hebdo. Och om attentatet utgör en kollektiv katastrof så är detta definitivt en personlig. Som en blixt från klar himmel – eller snarare ett plötsligt mörker som sänker sig.
Och katastrofen i sig har jag sannerligen inga problem med. Bouraoui beskriver ingående hur krisen tar denna namnlösa kvinna i besittning: från fysiska symptom som tryck över bröstet, insomnia och aptitlöshet, till oro, hyperaktivitet och ett närmast patologiskt ältande.
Inte minst beskriver hon hur Den Andra Kvinnan – och hennes blogg – invaderar hennes fantasier och blir till en besatthet, en form av självskadebeteende som sociala medier inte direkt gör det lättare att undvika. I och med att Den Andra har dykt upp återskapas också hennes egen och Adrians historia. Allt måste revideras och omvärderas.
Jag nickar och prickar av på listan: ja, jo, visst är det så, usch vad hemskt.
Men trots dessa ingående beskrivningar, händer det liksom aldrig. Förloppet som sammanfattas i återblickar skrivna i imperfekt hittar aldrig sin form, sin gestaltning. Det skapar ett avstånd i framställningen som varken panikattacker, sentimentala suckar eller barndomstrauman förmår överbrygga. (Det psykoterapeutiska spåret är faktiskt riktigt dumt.)
Medan Bouraoui annars brukar vara en författare som med precisa språkliga medel lyckas frambesvärja intensitet och närvaro, framstår hon här i stället mest som överspänd. Ett pekoral, utbrister en av mina vänner när jag för att förvissa mig om att jag inte är helt ute och cyklar läser högt från flera olika ställen i boken. Gud vad banalt, säger en annan.
Själv läser jag med den gnagande känsla av en författare som härmar sig själv. Stilen är sig lik, men ändå inte: det är korta, förtätade stycken som avrundas med några kärnfulla rader. Fast tomt.
Bouraoui har enligt bokens baksidestext velat skriva en roman där ”kärleken alltid segrar”. Ni hör ju själva hur det låter.
En bidragande orsak till magplasket är dessvärre översättningen. Maria Björkman, som är en ytterst kompetent översättare i vanliga fall, kan omöjligt ha fått tillräckligt med tid på sig, för detta borde ha tröskats igenom minst ett varv till.
Meningar som ”Det var nödvändigt att jag bet ihop”, ”när vi beställde våra första lokala glas”, ”han insisterade, jag samtyckte”, ”jag fann inte något nöje i det, utan en vantrivsel och ett obehag”, vacklar betänkligt även om jag inte haft originalet tillhanda för en jämförelse.
Egentligen tar sig romanen först en aning när framställningen övergår till presens, och vår protagonist träffar en femton år yngre man. Men i det stora hela är detta en Bouraoui-roman man gör bäst i att hoppa över.