Ännu en elak familj
Publicerad 2014-08-13
Lennert Bromander läser en svensk debutant och jämför med Faulkner
Den dysfunktionella familjen har blivit något av en arketypisk social konstellation i svensk prosa. Den klassiska inledningsmeningen i Anna Karenina om att alla lyckliga familjer är sig lika men de olyckliga är olyckliga på sitt eget speciella vis bekräftas i var och varannan ny svensk roman.
Eller är de så olika? Nog upplever man en viss monotoni, när man läser om alla dessa olämpliga fäder och mödrar och deras destruktiva barn. Ett intressant projekt vore kanske att polemisera mot Tolstoj och visa vilka skillnader som kan råda mellan lyckliga familjer.
Nå, i Peter Normarks debutroman Lekarna är i alla fall dysfunktionen total. Sällan har man väl stött på så omöjliga familjemedlemmar som i denna fyrabarnsfamilj i det norrländska kustsamhället Djupvik. Föräldrarna är genuint elaka mot varandra och mot sina barn, och dessa mobbas förstås både inom familjen och av alla misstänksamma grannar och skolkamrater. Familjens tre pojkar svarar med olika former av våld, medan den enda flickan är lite lugnare, men drabbas förstås även hon.
Detta sker i en historia på över fyrahundra sidor, som i långa sträckor är rakt berättad men inte följer någon rak kronologi. Man svävar stundtals i ovisshet om vad som är före och efter. Huvudriktningen är dock framåt, och den våldsamma peripetin, när familjen slutligen exploderar, är ordentligt förberedd.
Den yngste sonen Erik är litet eljest och inledningsvis är det ur hans något oklara perspektiv vi följer historien. Han förstår inte riktigt vad som händer men blir djupt involverad genom sin aggressivt aktive äldre bror Henrik och dras med i hänsynslösa gängkrig mot byns pojkar. Samtidigt ser han på tillvaron på sitt egna ibland omedvetet poetiska vis. En sommar är han fosterbarn hos ett vänligt sinnat par men får där erfara hur andra familjer kan vara olyckliga på helt andra sätt - där stämmer Tolstojs tes.
Peter Normark har sin styrka i flytet i själva berättandet. Man rycks med och alla replikskiften och situationer känns i all sin groteskhet autentiska. Lekarna har några basala likheter med en av den moderna prosans centrala klassiker, William Faulkners Stormen och vreden, som också handlar om en familjs sammanbrott och undergång. Även den inleds av en förståndshandikappad pojke, som från sin begränsade, splittrade synvinkel fungerar som ett slags förbedjare inför den tragedi som följer. Perspektiven skiftar sedan mellan olika inblandade i undergången. Det som ger Stormen och vreden dess fantastiska resning; den mytiska, ödesmättade undertexten, saknas däremot helt i Lekarna.
Visst, det är fräckt att jämföra en svensk debutant med en litterär gigant som Faulkner, men Normark berättar så bra att man saknar just en dimension som lyfter historien ut över sin dysfunktionella familjevärld.
