Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Kristian, Krister

Svenska modellen nere för räkning

Uppdaterad 2015-08-13 | Publicerad 2015-08-12

Mikael Nyberg om hur välfärden skrotas i det tysta

Sabbatsbergs sjukhus år 1925, med patienter och sjuksängar. Foto: TT

Vi hade den gamle läkaren och narkotikabekämparen Nils Bejerot på besök på ett Clartémöte någon gång på 1980-talet. Han påpekade något mycket enkelt:

– I den offentliga sektorn i Sverige är den kommunistiska principen, av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov, förverkligad.

Det låg ännu mycket i det.

30 år senare är snart inte mycket mer än retoriken kvar av det som kallades den generella välfärdspolitiken. Politikerna och deras pr-konsulter har ingen svårighet att tyda opinionsmätningarna. De vet att vård efter behov och andra jämlika ordningar har starkt stöd. Alltså säger de ett när de gör annat. 

Detta avstånd mellan retorik och faktisk politik är ett tema i ekonomhistorikern John Lapidus avhandling om social­demokratin och den svenska välfärds­modellen. Han beskriver ett systemskifte som fullbordats genom år av närmast omärkliga förskjutningar. De ansvariga har förmått oss att baklänges krypa in i en framtid som starkt påminner om 1800-talets Manchester-liberalism.

Vem är för gräddfiler i vården? Knappt någon politiker on the record. Men gräddfiler i vården är just vad vi fått, visar ­Lapidus.

Privatiseringarna inom vården såldes in som valfrihet. Det handlade bara om alternativ till de offentliga utförarna, fick vi veta. Den solidariska finansieringen och den jämlika tillgången skulle bestå.

I dag har var tionde medborgare i arbetsför ålder en privat sjukförsäkring. En biljett till en gräddfil i vården.

Utan den skattefinansierade privatvården hade det inte funnits någon marknad att tala om för affärsidén. Det hade helt enkelt varit brist på vårdenheter att få förtur till.

Till råga på allt är arrangemanget skatte­subventionerat. Den anställde kan komma överens med arbets­givaren om att ta ut en del av lönen som premie till den privata sjukförsäkringen, en förmån som ­inte är skattepliktig. Inget för ­lagerjobbaren hos bemanningsbolaget eller förslitna arbetslösa kvinnor i femtioårsåldern.

John Lapidus har i sin avhandling undersökt avståndet mellan Socialdemokraternas retorik kring välfärden och deras faktiska politik. Foto: Leif R Jansson

Socialdemokraterna gick till val 2006 med en lag som lovade stopp för gräddfilerna. Den revs senare upp av den borgerliga rege­ringen. John Lapidus granskar turerna närmare och finner ett skåde­spel. Stopplagen gällde aldrig primärvården, bara vissa sjukhus. Den var lätt att kringgå, och den stadgade generöst nog inte ens om sanktioner mot vårdgivare som till äventyrs kunde fällas för brott mot paragraferna.

Göran Persson och Ylva Johansson bedyrade i propositionen att ”den absoluta merparten av de privata vårdgivarna” var oförhindrade att fortsätta som förut med förturer för försäkringsbolagens kunder. Så lät det förstås inte i debatterna med de borgerliga.

Den generella välfärden trängde till­baka den tidigare behovsprövade och stigmatiserande fattighjälpen. Nu har vi fått individuell sållning i andra änden, förklarar Lapidus. Ju högre inkomst, ­desto större tillgång till skattesubventionerade privata välfärdstjänster. Avdragen för hjälp i hemmet kan bara fullt ut nyttjas av den som har rejäla inkomster. De översta i samhället får stöd av det offentliga för att köpa sig ur den allmänna välfärdens förfall. Det förstärker oviljan i detta samhällsskikt att betala skatt. Varför betala för resterna av en generell välfärd när valfriheten öppnat förmånligare alternativ?

Lapidus beskriver i andra delar av sin avhandling hur ­socialdemokraterna utlämnade det allmänna åt konkurrenslagstiftningen, och hur Kommunals ledning med falska argument och en tillrättalagd medlemsenkät baxade igenom ett ja till individuell löne­sättning, en öppning för förnyat chefsgodtycke på arbetsplatserna.

Att läsa akademiska texter är ofta en säregen upplevelse. Först får läsaren i flera omtagningar en sammanfattning av vad författaren tänker säga, sedan sägs det som ska sägas, och till sist sammanfattas vad som således blivit sagt. Men i utanverket gömmer sig ibland, som i detta fall, ett innanmäte värt att begrunda.

Hur länge ska baklängeskrypandet fortgå? Den parlamentariska vänsterns paroll är inte längre ökad jämlikhet utan mindre ojämlikhet. Det handlar om att med mer eller mindre ihåliga stopplagar bromsa en utveckling som till synes obevekligt banar sig väg.

Så kommer det antagligen att fortsätta tills de undre på nytt föresätter sig att ta ledningen och makten.