Maffian inifrån

Olle Svenning om en dödsföraktande granskning av knarksyndikatens allians med italienska staten

helskärm

Fabrizio Gatti, italiensk reporter och författare, genomförde för några år sedan ett av vår tids mest heroiska journalistiska uppdrag. Under fyra år följde han slavrutten mellan Senegal och Italien. Han skapade åt sig en ny identitet och blev Bilal, en kristen kurd. I den egenskapen kunde han, under de oerhörda umbärande han delade med systemets offer – flyktingarna – skildra den moderna kolonialismens förtrycksapparater och nutida profitörer.

Gatti avslutade sitt storartade reportage med en aforistisk formulering: ”Demokrati är inte bara frihet – den förutsätter fria människor.”

I sin nya bok, Peståren, prövar han den tesen på det Italien, som plågas av maffians makt, av korruption, droghandel, drogmissbruk och fattigdom. Vilken frihet har människorna i det systemet? Hur ödesbundna är individernas val?

Gatti komponerar sin bok egensinnigt; den är på en gång en dokumentärroman, autofiktion, roman och detaljerad, undersökande journalistik.

Berättelserna lokaliseras till 1990-talets Milano, framför allt till Fortet, ett bostadsområde långt bortom all ordnad mänsklig gemenskap, styrd av knarksyndikat, ibland i rivalitet med varandra. Maffiorna styrs hierarkiskt med sin capo i ledningen, sina soldater och försäljare långt ner. Rocco, en av bokens huvudpersoner, tillhör mellanskiktet. Drygt 20 år gammal, ofta hög på kokain, drar han in liremiljoner, kör omkring i lyxbilar och lever i symbios med de män som ingår i hans knarkliga. Den ska bära honom långt förbi uppväxtens elände och fattigdom.

Rocco kommer till Milano från södern precis som Rocco i Viscontis klassiska film Rocco och hans bröder. Det finns fler sådana respektfulla blinkningar i Gattis bok. Fortet, knarkeländets ”gated community”, är en nordlig kopia av Roberto Savianos Neapel-kvarter. Där styr camorran, i Milano härskar ’ndranghetan, en numera global maffia med rötter i italienska Kalabrien.

I bokens fiktiva avsnitt är Rocco berättaren; han vill hämnas sin vän Luca, mördad av en rivaliserande knarkkartell och han är beredd att för den sakens skull först stiga ner i fängelsernas helveten för att sedan acceptera rollen som ”pentito”, tjallaren, polisinformatören, som ska öppna knarkvärlden och avslöja dess rollbesättning för polis och domstol.

Under den mångåriga jakten på revansch, försvinner Rocco in i Valium-dimmor; han skär sig och han misshandlas. Kontakten med omvärlden är en jämnårig journalist.

Rocco ringer till ”Gatti”, reportern som ska berätta och avslöja både knarkhandlare och maffians nära allianser med staten. Romanen övergår där i autofiktion och Gatti berättar om sina arbetsmetoder, sina resor in i livsfarliga maffiamiljöer och om det socialt-kriminella pussel efter samtal han för med maffiamedlemmar, jurister, politiker och poliser. Tiden är extremt hård dessa tidiga år på 90-talet. Maffian utför massmord, undersökningsdomare som Falcone och Borsellino avrättas. Maxirättegången mot maffian inleds. Åklagare lutar sig mot sådana som Rocco, pentiti, tjallare som fått statens vittnesskydd för att avslöja maffian.

Dessa år, det tidiga 90-talets, är ödesår för Italien. Den första republiken har i praktiken fallit, söndertrasad av ”mano pulite”, den stora utrensningen av korrupta politiker från de ledande partierna, kristdemokrater och socialister. Staten tycks också ha möjlighet att slå tillbaka maffian, beröva den dess politiska beskyddare, främst kristdemokraten Giulio Andreotti, evig minister och kallad ”den fromme”.

Den gamla republiken har fallit och det nya är ännu inte skapad. I detta tomrum borde allt vara möjligt.

Staten, politiken, institutionerna ger dock upp. Höger och vänster enas om en ny författning. Den ska täta sprickorna i statens mur. Silvio Berlusconi gör sig beredd att ta över landet. Senaten utser en ordförande, hämtad från maffian. De tunga, betydelsefulla anti-maffiaorganisationerna rustas ned eller försvinner. Rocco berövas sitt vittnesskydd och vägen mot undergången öppnas för honom.

Allt förblir vid det gamla. Pesten, lär oss Gatti förstå, kan klistra fast vid tjallarna och stöta ut dem men pesten härjar inte bara i knarkvärlden; den har ätit sig in i politiken, i staten och dess institutioner, i hela samhällskroppen.

Gatti är ingen virtuos skribent och samhällsfilosof som förebilden Leonardo Sciascia, den skarpaste skildraren av den italienska staten, maffian och alliansen dem emellan. Men Gatti har mod, en enastående uthållighet och en dödsföraktande vilja att söka sanningen.