Hippie på flumhumör
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-10-14
Rockikonen Patti Smith pratar med sina strumpor och ser tecken i nästan allt
På Way out west spelade Patti Smith hela sitt legendariska album Horses (1975). Förutom en väldigt bra konsert var det fint och beundransvärt att se en artist som så kompromisslöst vägrar anpassa sig efter trender.
Egentligen är det ju ganska tröttsamt att sträcka upp näven och tjuta ”People have the power”, men när hon gör det med total övertygelse och uppriktighet vill man aldrig mer ironisera. Man vill få tillgång till hennes oförmåga att vara cynisk.
Som författare fick Patti Smith sitt folkliga genombrott med Just kids (2010), en memoar där scenen utgörs av ett myllrande konstnärsliv i New York under 60- och 70-talen. Just kids hade trots sina anekdoter ett tydligt fokus: relationen med Robert Mapplethorpe.
M Train är mindre koncentrerad. Själva splittringen är en förutsättning. Smith flyter mellan platser och kaféer. M Train beskrivs av författaren själv som ”en vägvisare till mitt liv”. Det visar sig vara ett liv som puttrar på. Och hur man ska bedöma den beror på läsarten – som rockbiografi höjer den sig givetvis över mängden. Som (ännu) en skönlitterär memoar av en hyllad författare lyfter den inte.
Patti Smith är över sextio år gammal, bor i New York, har uppnått några feta livsmål samtidigt som förlusterna varit tunga. Hon är relativt ekonomiskt oberoende. Det tillåter henne att spatsera runt i West Village, gå på fik där hon dricker svart kaffe och äter mörkt bröd med olivolja. Mest av allt minns hon.
Världen har varit, och är fortfarande, hennes lekplats. Det är humöret som har förändrats. En sprudlande livsglädje verkar successivt ha ersatts av melankoli. Förut handlade resorna om att plocka stenar vid Djävulsön i Franska Guyana, som skulle fraktas till Jean Genets grav. Nu bokar hon hotellrum i London för att kolla på deckarserier. Hon ser på serierna med ett behov av identifikation som gränsar till besatthet, men varför just The killing utgör det enda i samtidskulturen hon uppskattar är något av en gåta.
I övrigt gäller de gamla hjältarna. De är många. Kerouac, Bulgakov, Kahlo, Ginsberg, Burroughs och så vidare. Konsten betyder allt. Hungern efter kultur sinar aldrig. Men inget hinner riktigt fästa. Det är en uppräkning vars syfte förblir oklart. Och utan musik träder det tröttsamma med stilen fram. Romantiken är på en nivå som till och med får Lundell att ge upp. ”Man vet inte om det är en människa eller myt som skriver. Myt är jag nog helt säker på”, skriver han på bloggen.
I en redan ofokuserad bok hjälper det inte att översättningen lyser av amerikanska formuleringar, och redigeringen är slarvig. Stolpiga meningar mixas ibland med det direkt osmakliga. Som när hon ligger i Frida Kahlos säng och ”kände hennes närhet, upplevde hur hon hela tiden hade plågats av sina lidanden, samtidigt som hon varit en engagerad revolutionär”. Nej, det upplevde du inte.
Eller när hon besöker Tohuko i Japan, som drabbades av jordbävningen 2011. ”Det enda jag innerst inne behövde var att besöka en plats som drabbats av värre oväder”. Jaha, bra för dig då.
Malena Rydell skriver i Dagens Nyheter att läsaren måste vara på flumtolerant humör för att blir belönad av den här boken. Jag har mycket svårt att behålla den toleransen. Patti Smith är verkligen en hippie som uppfyller alla kriterier. Pratar med sina strumpor och ser tecken i, ja, nästan allt. Symboliska drömmar där en cowboy levererar budskap, som absolut ska tolkas. Jag vill utbrista: Klipp dig och skaffa ett jobb, Patti! Är inte det själva problemet? Du har för mycket tid att tänka!
Jag väntar på att hennes bucket list ska motiveras, sättas i något slags sammanhang, i alla fall bli mer än pladdriga fragment. Egentligen sker det bara i de korta kapitlen om Fred Sonic Smith, gitarristen i MC5 och hennes make, som gick bort 1994. Där finns vad man kan kalla kärlekens solidaritet. Lågmält beskriver Smith hur de utför vardagliga sysslor tillsammans.
I de här skildringarna finns en djup kärlek som inte skrivs ut, som backar upp deras gemensamma liv i tysthet. De sitter i en trasig träbåt på deras gård och hör Detroit Tigers spela baseboll på radion. Patti har aldrig gillat sport men lär sig för att kunna delta i makens engagemang. Inte som en uppoffring. En självklarhet som inte behöver förklaras, och här blir jag lite tårögd.
Den som inte är på det så kallade flumtoleranta humöret kan lätt uppfatta Pattis livsinställning som världsfrånvänd. Men bakom en ”skön” attityd kan det vila mycket sorg. Ett visst mått av förnekelse är förståeligt när man förlorat sina stora kärlekar.
Kanske är det en förklaring till distansen i vissa delar, medan till exempel en hund besjälas i högre utsträckning.
Smith återkommer till maken liksom hon återkommer till allt annat; genom slumpmässiga tankegångar. Han hade behövt mer plats för att M Train skulle bli den kärleksförklaring den utger sig för att vara.
