Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Kontroll över skiten

Publicerad 2015-06-30

Anna Westphalen leker inte Raymond Carver

Anna Westphalen, författare. Foto: Hinrich Sachs

Anna Westphalens debutnovellsamling har en inte helt anslående titel, Perfekt packad skit, men det är just vad titelnovellen handlar om. Nadja är väl så intresserad av sin avföring som Ernst Hugo Järegårds doktor i Lars von Triers Riket. Att hon kan styra formen på sin avföring är det ultimata tecknet på att hon har perfekt kontroll över sitt liv, att allt går att behärska. Nadjas lätt groteska fixering beskrivs indirekt inifrån av Nadja själv och utan satiriska övertoner. Själva historien är nog drastisk ändå och ger en perfekt packad bild av det tvivelaktiga i total självkontroll.

Identitet är annars det begrepp Anna Westphalen främst försöker utforska. En man berättar för sin terapeut att han anser sig förföljd av en ”kaninman”. Det upplever han så intensivt, att han så småningom förvandlas till denna obehagliga figur. Eller är han från första början själv en kaninman, som kämpar mot att erkänna sin egentliga identitet?

I ett par andra noveller materialiseras på liknande vis andra föreställningar, vanföreställningar och fixeringar kring en människas identitet. Anna Westphalen testar fyndigt olika sätt att ifrågasätta vad detta vanliga, men litet oklara begrepp innebär. En novell utgörs av en radiointervju med tre vuxna barn till en vida berömd mor, som en gång övergivit sina barn. Samtalet är fokuserat på vad för slags människa mamman var, men det intressanta blir barnens olika tillkämpade sätt att uttrycka sig om sin mor utan att avslöja hur traumatiserade de blivit. Flera av historierna är vid närmare påseende mer raffinerade än de först verkar.

Raymond Carver ställde till det en del med sin märkliga förmåga att uppenbara digra innebörder i skenbart poänglösa utsnitt ur banala liv. Många unga författare, inte minst i Sverige, har de senaste decennierna försökt följa i hans spår, men resultaten har oftare blivit mer poänglösa än innehållsdigra.

Anna Westphalen hakar dock inte på Carver-trenden. Hon till och med anknyter till den klassiska novellkonsten att koncentrera en berättelse hårt och driva den i en viss riktning för att på sista sidan vrida historien 180 grader och ge den en helt ny avslöjande belysning. Det lyckas hon ofta riktigt bra med, inte minst för att hon har så stark språkkontroll.

Dessutom vet hon att just bara dra en bra historia, som den om de två halvkriminella söderkompisarna, som hjälper sin döde polares mamma att befria henne från den låsning hon drabbats av vid sonens död. Här sitter flera poänger i rad och det med humor och precision.

Följ ämnen i artikeln