En rörelse besatt av sex och identitet
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2011-01-15
RFSL fyller 60 och firar med julbileums-antologi
Grattis, RFSL fyller 60! Även om det är en bit kvar till sexuellt likaberättigande har kampen varit extremt framgångsrik. Jubileums-antologin Över Regnbågen är ett prisma över den historien, där traditionellt politiska ämnen samsas bredvid identitets- och livsstilsmarkeringar.
Förföljelse på grund av sexuell läggning ger inte automatiskt asylskäl, och AnnaMaria Sörberg berättar om exilens förtvivlan och desperation. Tomas Hemstad behandlar den svenska repressiva aids-lagstiftningen och dess absurda kontraproduktiva konsekvenser. Men de flesta texterna är bortom klassisk rättighetskamp, eftersom rörelsen blev queer på 90-talet. Det betyder att identiteten i sig betraktas som subversiv praktik och livsstilspreferenser som Kicki Danielsson vs Oscar Wilde, skaffa barn vs leva barnlöst fick normerande karaktär.
Problemet, menar jag, med att identitet tagit plats som politisk kompass i stället för universella vär- deringar, är att den så lätt pekar mot naveln och ofta blir livsstilstriumfatorisk. Även jag avskyr smalhetsnormen, men jag vet inte vad jag ska göra med en svulstig text som ”Fat Up Shut Up Fed Up – Ett fett manifest om queert BMI”. Ska jag bli provocerad av att Emma Freiman och Maria Lönn kräver att bli dyrkade trots sin fetma?
När Carl Johan Carlsson ifrågasätter manlighetsnormen även inom queervärlden, så finns också en fordran att bli betraktad som sexualobjekt trots fjollans låga status. Betyder det, att när identiteten är ett politiskt redskap blir de som inte vill ligga med dig fördomsfulla? De som inte hurrar för din livsstil förtryckare? Peter Wallenberg menar att ”bögdisco är samhällskommentar med glitter och glamour som vapen”. Men om identiteten är politisk, kan då något uttryck undgå att bli en samhällskommentar eller ett vapen? Och skapar inte queer också normer?
”Den knutna näven är inte bara en kampsymbol utan ett sexuellt redskap”, skriver Tina Rosenberg i ett kapitel om vaginaaktivism där hon som exempel på sexuell kamp nämner burleskshower där kvinnor plockar fram grejor ur fittan. Jag tyck- er det är helt okej, men jag förstår inte de subversiva anspråken – att fittan skulle vara mer än ett livsstilskoncept.
Den queera besattheten av sex, kropp och identitet framstår tvärtemot intentionen som konventionell, eftersom det är vad varenda veckotidning vill att vi ska syssla med – vaginaaktivism är Veckorevyn. Queer ligger med tidsandan då varenda kändis i dag hämtar legitimitet för vilket beteende eller åsikt som helst ur sentensen ”Jag står för den jag är”. Det är Sex and the city-radikalism, den enda radikalism som samhället omfamnar. Det får befängda konsekvenser. Om Ernst Röhm och hans SA-killar åker kortege i Prideparaden måste jag applådera då? Han står ju för den han är.
Fredrik Apollo Asplund har skrivit det enda verkligt queera bidraget i Över Regnbågen. I essän ”Rosa Imperialism – En rapport från Mellanöstern” ifrågasätter han gayrörelsens strävan efter att exportera sina normer till kulturer där människor inte har en aning om att de måste ha en särskild identitet bara för att de vill ligga med någon av samma kön.
I Sexualitetens historia undersökte filosofen Michel Foucault, en av queerrörelsens husgudar, hur den homosexuella identiteten formades runt 1860 – en repressiv akt av ett sexualbesatt kategoriseringsgalet samhälle. Paradoxalt nog har queer rörelsen gjort detta utslag av makt och förtryck till sin ideologi. När så mycket
mark är vunnen och succén är så omfattande – varför inte kämpa för att återgå till en förmodern uppfattning där det vi kallar homosexualitet bara är en sexualpreferens bland andra, som vem som helst kan utöva beroende på omständigheterna? Alla människor är så mentalt ockuperade att vi inte har en aning om vår utvecklingspotentialså varför fler normer, queera eller ej?
Ann Charlott Altstadt