”Drift” fångar bäst det som inte händer
Jenny Holmqvists debutroman lever på stark igenkänning
Publicerad 2021-01-19
Jenny Holmqvists 400-sidiga debutroman Drift är en familjehistoria som löper från 40-tal till 80-tal. Den ekar av romanklichéer men har ändå ett vemod som blir kvar.
Eva möter medicinstudenten Erik i Uppsala våren 1946, blir med barn, packar i smyg sina väskor och flyr från skammen ända till Toronto. Där träffar hon påhuggsarbetaren Lenny som tar henne till sitt slitna ljusgröna hus utanför Thunder Bay. I det huset växer senare Marta och James upp.
Marta blir kvar på landet och sköter hästarna på granngårdens ridskola. Hon saknar ofta sin svenska mamma.
James sällsynta matematikbegåvning ger honom fullt stipendium till ett universitet i San Francisco. Han pluggar hårt och drömmer om att fortsätta på MIT eller Princeton men blir i stället vän med den charmige Louis Machado, en rik överliggare och slarver vars farfar äger ett mezcal-imperium.
James är smickrad och imponerad av Louis världsvana och sofistikerade hedonism och de tillbringar allt mer tid på campuskaféet eller framför brasan i Louis pampiga gamla släkthus i Monterey Heights med ett aldrig sinande lager av ”Don Machados mezcal” i källaren. Louis tycks finna nöje i att locka mattegeniet bort från de ambitiösa studierna.
Romanen är prudentligt välskriven men alltför mångordig och omständlig med ideliga byten av tidsplan för att få mer dynamik. Men faktum är att Holmqvist är bättre på att fånga det som inte händer. Långsamheten, väntan, vaga stämningar av saknad och livsbesvikelse.
Och den person som i längden framstår som mest intressant är Marta, med sin acceptans av sitt begränsade liv och sin ensamhet. Inte James som får mycket mer utrymme. Hans relation med Louis ter sig som en simplare lånevariant av den mellan Charles Ryder och den adlige Sebastian Flyte i En förlorad värld, eller den mellan förortskillen Richard och de rika och överlägsna studenterna i klassisk grekiska i Donna Tartts Den hemliga historien.
Det finns en tendens i den här romanen att plocka ihop kända och laddade bilder och element och baka ihop dem till en historia som egentligen inte säger något nytt. Trots den lite farliga titeln, nästan plankad av Kerouac, bygger den på igenkänning.