Neandertalare är vi allihopa
Publicerad 2014-11-21
Svenske forskaren Svante Pääbo hittade genvägen till vårt ursprung
Nobelprisspekulationernas tid är över sedan ett tag. Som alltid förvånades jag över att det på kultursidorna aldrig pågår några vadslagningar om vem som ska få fysik- eller medicinprisen. Naturvetenskap existerar inte i kulturens universum, trots att den ofta lodar människan själv på ett mer svindlande sätt än litteraturen förmår.
Faktum är att det inte ens längre finns två kulturer, en naturvetenskaplig och en humanistisk, som bråkar med varandra: De är helt skilda åt, utgör parallella universum och förlorare på det är den kulturella fantasin.
Ibland kommer det ändå ut böcker som borde kunna väcka det kulturella fältets nyfikenhet på naturvetenskaperna. Här har vi nu en underbar bok om genforskning som skrivits av en man som växte upp med en ensamstående mamma, invandrad från Baltikum, i Bagarmossen.
Sin far träffade han bara – nästan i hemlighet – på lördagar någon timme utan att knappt veta vem det var; långt senare fick fadern ett Nobelpris i medicin. Mannen som skrivit denna bok betraktade sig sexuellt under första halvan av sitt liv som mer eller mindre självklart homosexuell, var aktiv i gayrörelsen, men gifte sig sedermera med en kvinna och skaffade ett barn, tydligen så oregerligt att han åtminstone på skämt undrade om det kunde finnas neandertalgener i barnet.
Han heter Svante Pääbo. I dag är han en av de mest kända svenska naturvetenskaparna i världen och många har hört hans namn.
I Neandertalmänniskan berättar han den fantastiska historien om hur han med sitt forskarlag kartlägger gensekvenser i fyrtiotusen år gamla fossilfynd av världens mest kände tysk, det vill säga de neandertalben som hittades 1856 i Neanderdalen i Tyskland.
Men historien börjar med Pääbos fascination inför människans historia. Han studerade egyptologi, satt några somrar på Medelhavsmuseet och katalogiserade krukskärvor, men insåg att läkarbanan var intressantare. Därifrån var steget inte långt till den molekylärbiologi som de senaste årtiondena tagit oerhörda språng.
Han drömde om att kunna hitta spår av DNA i gamla mumier. Via sina egyptologiska kontakter lyckades han få tillträde till mumiesamlingar i det gamla Östberlin. Det var före murens fall och plötsligt blickar läsaren in i en svunnen värld av Stasiövervakade forskare.
Sakta men säkert inser han hur svårt det är att få fram intakta genfragment ur riktigt gamla fossil. DNA-molekylen sönderfaller snabbt, också i våra levande kroppar och vi överlever för att kroppen har en rad system som oupphörligt reparerar dessa instabila molekyler.
Den internationella forskarkarriär Pääbo efterhand gör handlar i extremt hög grad om nya tekniska landvinningar för att kunna vaska fram uråldriga DNA-sekvenser. För oss som inte har minsta erfarenhet av hur forskning av det här slaget går till är det fascinerande att plötsligt fatta hur tätt teknologisk fantasi och vetenskap hör ihop.
Mycket handlar i Pääbos fall om ett slags psykopatiskt städande. Det visar sig nämligen snabbt att mänskligt DNA dammar omkring i nästan allt omkring oss och förorenar även gamla fossil. Ett av Pääbos viktigaste projekt blir att skapa ett renrum.
Forskningsvärlden avdramatiseras. Särskilt välgörande är det att se hur kollektiv grundforskningen i dag är; Pääbo skriver mycket om sina ansträngningar att få sitt forskarlag att fungera.
Men hela tiden drömmer Pääbo om att studera människans ursprung. Varifrån kommer vi? När hans forskargrupp i Leipzig till slut lyckas kartlägga stora delar av neandertalarens genom och jämföra det med de moderna människornas, ja då visar det sig att vi bär på anlag från denna utdöda kusin. Någon procent av våra gener kommer därifrån, vilket tyder på att homo sapiens en gång parat sig med neandertalaren.
Bara det är hisnande. Och så kommer alla de känsliga frågorna: Inga afrikaner bär på detta arv, bara de människor som en gång lämnade Afrika och sannolikt mötte neandertalarna någonstans i Mellanöstern. Vad innebär det? Kan det späda på rasism av något slag?
Pääbo diskuterar ingående de moraliska frågor som alltid följer med forskningens framsteg och för de kultursidesläsare som är rädda för biologism kan jag säga att han ofta påpekar att vi knappt vet något alls om hur gener påverkar oss.
Ett av de sista kapitlen heter ”Människans essens”. Vilka är vi? Neandertalaren korsade aldrig öppet hav. Varför gjorde de afrikaner som lämnade Afrika för femtiotusen år det? Jag läste Pääbos bok två gånger under den valrörelse där inga hav korsades.
