Tyst apokalyps i ett mörkt Frankrike
Vernon Subutex-trilogins dystopiska slut
Publicerad 2020-02-10
”Subutex är avsett för behandling av drogmissbrukare som är beroende av opiatdroger som heroin eller morfin.” Så lyder definitionen i Fass av läkemedlet som givit namn åt huvudpersonen i Virginie Despentes trilogi Vernon Subutex. Droger finns det gott om i böckerna, de flesta i persongalleriet är välbekanta med olika varianter, avgiftning av det slaget kommer dock inte på tal.
Vad som ska avgiftas är inflytandet från det franska samhället. Makten, pengarna och allt som luktar intellektualism, tradition och historia. Alltså allt det som sedan ett antal sekler tillbaka definierar den franska kulturen, allt det som fransmännen känner sig stolta över. Att tala om att Subutex och hans gelikar skulle utgöra en alternativrörelse är att förminska Despentes ambitioner. Hon vill snarare visa vad som blir över i ett allt hårdare och kallare Frankrike, och vad detta osynliggjorda överskott kan leda till.
Vernon Subutex är en skivhandlare och discjockey som kommit på dekis. När det digitala tar över det analoga inom musikbranschen hamnar han till slut på gatan. Att en stor del av trilogins första två delar handlar om ett par försvunna kassettband, rocksångaren Alex Bleaches förmodade inspelade sanningar om ett mord, kan alltså läsas metaforiskt, som att den gamla, analoga och fysiska världen inte längre är tillgänglig, därmed heller inte en verifierbar sanning.
Handlingen i denna sista del utspelar sig kring ett antal existenser och deras ”sammanstrålningar”, en form av nattliga rejvfester utan droger där man uppnår kollektiv extas. Däremellan möter vi hämndkomplotter, grava försörjningsproblem, alkoholister, knarkare och andra av samhället och utvecklingen avpolletterade individer. Några är rika, men har av olika skäl hoppat av samhället. Tillsammans utgör de ett slags analogt darknet, men med (oftast) goda avsikter, och lever där om inte lyckliga, så förnöjda, ända till att allt bokstavligen sprängs i bitar. Charlie Hebdo och Bataclan var bara början.
Despentes romaner har med rätta har jämförts med Michel Houellebecqs. Båda skyr politiskt korrekt tillrättalagda formuleringar, åsikter eller värderingar. I stället är språket lojalt med personerna och deras av populärkulturen impregnerade världsbild. Den talspråkliga stilen, som har föregångare hos Louis-Férdinand Céline (eller om man så vill, Jean-Jacques Rousseaus frispråkighet), innebär att språket är staccatoliknande; korta satser efter varandra fyllda av slang och referenser till rockmusik, droger och tv-serier – den franska, höga retorikens motsats.
Jag läser Despentes (liksom Houellebecq) mer som ett fenomen, än som bra litteratur. Despentes berättar så oerhört mycket mer än hon gestaltar, vilket har till följd att den konsekventa språkliga stilen beskriver många av personerna med samma ord och med samma slags formuleringar. Sentimentalitet i skildringen må vara i linje med trilogins eftersträvade humanism, men den förtar de samhällsanalyser som personerna är ett slags frånvänt eko av. Att sedan konsekvensen av detta samhälleliga avgiftningsförsök skulle mynna ut i en fascism med religiösa förtecken har helt enkelt för svagt stöd i det som föregår trilogins ganska påklistrade final.
Diagnosen som Despentes ställer är ofullständig, och hennes recept saknar ett och annat piller.