Snabbt, billigt– och uselt
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-10-15
Mattias Svensson om den digitala revolutionen och en gnällig debattör
Löftet om en ny, uppkopplad värld blev inte riktigt som entusiasterna förespeglade. Mycket har blivit radikalt billigare och enklare, men ekonomiska och sociala skillnader har ökat och många har en svår jobbsituation. Inte riktigt den värld av öppenhet och jämlikhet som det fria nätet lovade.
I detta intressanta ämne har debattören Andrew Keen skrivit en inte särskilt bra bok. Om 1990- och 00-talets rusiga teknikoptimister var festen är Keen baksmällan. Sliten och tvär efter gårdagens eskapader rapar han oss i ansiktet att de statsanställda giganter till människor som tjänade samhället och gav oss internet i dag har ersatts av folk som tjänar pengar på att crowdfunda en ny sorts potatissallad.
Internet är inte svaret är en surmulen litania om att några blev enormt rika, men alla vi andra har fått det sämre, fast vi kanske inte tänker på det när vi fipplar med våra elektroniska gratistjänster för foton, musik och sociala medier.
Keen åker till den dystra staden Rochester i staten New York som drabbats av arbetslöshet, tomma lokaler och stigande brottslighet sedan den multinationella fotojätten Kodak konkurrerats ut. Det blir bakgrunden till ett indignerat utfall mot att Instagram, Facebook och Apple erbjuder kvalitativt sämre foton och färre jobb än de som försvunnit, men blivit enormt rika och dominanta.
Detta är en av vår tids brännande frågor. Vi ser att jobb slås ut, men kommer de att ersättas av nya jobb och hur ser de i så fall ut? Ekonomerna Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee har lanserat tesen att den nya tekniken ökar välståndet totalt sett, men att jobben inte blir fler och lönerna för medelklassjobb stagnerar.
Att vi hanterar foton själva, precis som vi betalar räkningar själva via internet i stället för att gå till fysiska bankkontor, frigör samtidigt resurser. För pengarna vi sparar kan vi köpa andra varor och tjänster, vilket ger jobb åt ingenjörer, yogainstruktörer och mikrobryggerier. Företag kan i dag startas med mindre administration och lättare nå en internationell kundkrets. En McKinseyrapport från 2011 menar att internet på detta sätt skapar omkring 2,6 jobb för varje förlorat jobb.
Från historien vet vi också att få steg i den industriella utvecklingen har varit entydigt kvalitetshöjande. Det är inte därför vi köper fabrikstillverkade kläder i stället för skräddarsydda eller fabriksmat i stället för hemlagat, utan för att ha råd med en varierad garderob och tid trots dubbelarbete och småbarn. Att, som Keen, begråta förlusten av yrkesmässigt goda hantverk och sociala konsekvenser av denna process hör till den reaktionära standardrepertoaren.
I samma repertoar finns en olycksbådande framtid där tekniska försprång ger ett för stunden växande storföretag all makt. Det är bara det att datoråldern redan haft tre sådana: IBM på 1980-talet, Microsoft på 90-talet och på senare år Google. Alla utom det senaste har misslyckats med att befästa sin maktposition på en innovativ, föränderlig och alltmer global marknad. Så lär det förbli.
Andrew Keen galopperar dock raskt vidare förbi sådana invändningar mot nya förkastelsedomar över allt internetrelaterat. Gratis utbildning via webbkurser (MOOC) är dåligt. Bevis: Fler män än kvinnor följer kurserna. Bildelningsappen Uber är dålig. Bevis: I Frankrike strejkar man mot dess chaufförer. Han förbiser att webbutbildningarna är ett av få områden där män hävdar sig relativt bättre än kvinnor i högre utbildning på 2000-talet, inte någon självklar förlust för jämlikheten. Och vad har inte fransmännen strejkat mot?
Bokens stora problem är att den saknar nyanser och värdering. Man ser framför sig hur Andrew Keen, helt i den anda han kritiserar, anlitat ett gäng lågbetalda researchers att plöja igenom böcker och artiklar på jakt efter varenda anekdot till stöd för sina teser.
Och när Keen emellanåt fångar läsarens intresse för de större perspektiven ger han sig snart av i ännu en utläggning om någon av sina antagonister; deras naiva föreställningar, vräkiga vanor och osympatiska personlighet. Det säger till slut mest om författaren själv.
Mattias Svensson