Den svenske pionjären som försvann
Utblick mot 1800-talets Europa och dess scener
Publicerad 2018-01-06
Begåvade personers biografier har en speciell dragningskraft. Hur en konstnärlig talang formas och tar sig uttryck är ofta mystiskt och ogripbart. Den slöe skribenten använder här gärna begreppet geni vars förklaring finns i själva ordet.
I riktigt bra biografier ges i stället de konkreta detaljerna kring hur och varför utrymme.
Till den senare kategorin hör Tiina Rosenbergs grundliga, välskrivna och övertygande bok om regissören Ludvig Josephson (1832–1899) som, med tanke på genikulten, har den något vilseledande titeln Mästerregissören.
Med en speciell uppmärksamhet ägnad åt de faktiska förutsättningarna har Rosenberg ordnat biografin tematiskt i stället för kronologiskt. Det första kapitlet koncentreras kring det judiska och handlar framför allt om Josephsons släkt liksom om det judiska livet i Stockholm under 1800-talet.
I de två följande avsnitten om Europa berättas bland annat om hur Josephson som ungt bokhandelsbiträde i Paris upplever modernitetens omvälvningar och om hur han decennier senare som van regissör beundrar Wagner i Bayreuth. Slutligen får vi en redogörelse för Josephsons gärning, de estetiska ideal han arbetade efter och de faktiska, ofta knappa förutsättningarna för detta arbete. På detta sätt närmar sig Rosenberg Josephson i en sorts cirkelrörelse, utifrån och in.
Enligt Rosenberg är Josephson i dag orättvist bortglömd med tanke på hur inflytelserik han var under sin levnad. Bokens appendix ger vid handen att han regisserade 212 pjäser, operor och operetter på de stora scenerna i Stockholm och Oslo. Därtill introducerade han Ibsen i Norge samt Strindberg och själva regiyrket som sådant i Sverige.
Josephson skrev även en mängd böcker, däribland en självbiografi med titeln Ideal och verklighet i femton outgivna band. Rosenberg strösslar sin text med citat från denna fyndiga bok där Josephson kommenterade såväl scenkonst som samtida kulturpersonligheter, ofta i vassa ordalag.
Desto mer förtegen var han kring det egna privatlivet. Inom släkten Josephson ses han som homosexuell och Rosenberg spekulerar kring de sammanhang han kan ha funnit i Berlin eller Paris, liksom de förtroligheter han kan ha delat med brorsonen konstnären Ernst Josephson.
Med sin utblick mot Europa var Josephson radikal både i repertoarval och regi. Så varför är han då bortglömd i dag? Förutom att teaterregissörer endast i undantagsfall ges plats i historieskrivningen tänker jag mig att glömskan beror på att Josephson inte passar in i berättelsen om det moderna. Han förblev livet igenom idealrealist och ansåg att scenkonsten borde vara en förskönande spegling av samhället som genom det sköna skulle leda fram mot det goda och ädla.
Men allt är inte helt omodernt. Josephson ansåg också att scenkonsten hade ett bildande uppdrag där publiken kunde fostras till god smak. Regissören, liksom övriga anställda vid teatern stod enligt honom i den sanna konstens tjänst, inte tvärtom. Om lite romantisk barlast skalades bort från de påståendena skulle de kunna fungera som ett radikalt program för teatern 2018.