Jomshofs skitstorm har inte ens börjat
Förundersökningen mot Richard Jomshof läggs ner och regeringspartierna kan andas ut. För den här gången.
För det är varken första eller sista gången Sverigedemokraternas inställning till islam kommer leda till kontroverser.
Det obegripliga är att samarbetspartierna fortsätter att bli förvånade.
Det är knappt att det behöver sägas – men, det är inte första gången Richard Jomshof är i blåsväder för sina uttalanden i sociala medier. Jomshof har under åren blivit en mästare på att navigera mellan att tänja gränserna för det offentliga samtalet kring islam, och rasism. Sverigedemokraterna har låtit honom hållas. I värsta fall blir det bråk, i bästa fall appellerar den hårda tonen några av partiets mer hårdförda kärnväljare. Väljare som också tror på konspirationsteorier om folkutbyte och som anser att samhällkontraktet är brustet.
I Tidösamarbetet har de andra partierna i stort sett ingen att sätta emot. Johan Pehrson kan fortsätta att oja sig över Jomshofs åsikter och delningar i sociala medier. Kristdemokraten och första vice partiordförande Jakob Forssmed kan tycka det är förskräckligt. Ulf Kristersson kan fortsätta att ta sina händer från SD-toppars mer extrema uttalanden. Men det förändrar inget i grunden. Maktbalansen i samarbetet är till Sverigedemokraternas fördel. Inget de andra partierna säger kommer få SD att ändra sig. SD bryr sig inte om att deras politik skrämmer bort liberala väljare, eller kvinnliga väljare, eller väljare i storstäder från de andra partierna.
SD har en egen, annan kamp.
Partiets kamp mot islam och den står på två ben. Det första grundar sig i Sverigedemokraternas syn på vem som är eller kan bli svensk. Idag handlar den här debatten huvudsakligen om värderingar och den finns i flera andra partier. Den som inte delar svenska värderingar eller lever efter dessa, är inte svensk. Här genomsyrar islamkritiken Sverigedemokraterna politik på ett djupare sätt än i andra partier. Enligt SD är det i stort sett omöjligt att bli svensk med en muslimsk bakgrund. De anser att människor som praktiserar islam ligger alldeles för långt från svenska värderingar.
Det andra handlar om yttrandefrihet och det är i den här kamphalvan som Richard Jomshof helst befinner sig. Här inspireras han bland annat av den franska satirtidningen Charlie Hebdo och av den nu avlidne konstnären Lars Vilks. Båda som har fått betala dyrt för sin islamkritik. Men det är också här som Jomshof orsakar mest huvudvärk för Sverigedemokraternas samarbetspartier.
Riktigt svettigt blev det för regeringen när Jomshof, mitt under Natoprocessens mer känsliga del och när Sverige plågades av koranbränningar med global vrede som följd, basunerade ut att man borde bränna 100 koraner – på yttrandefrihetens bål.
I våras var han där igen och nosade på yttrandefrihetens och anständighetens gränser och den här gången fick det nästan konsekvenser. Nästan.
Att det inte blir ett åtal måste komma som en lättandens suck för SD:s samarbetspartier. Framförallt för Moderaterna och Liberalerna. Nu slipper de se på när SD bär fram Jomshof som ett villigt offer på yttrandefrihetens altare.
Sverigedemokraterna är ett parti med radikala åsikter. Deras framgångar har under alla år grundat sig i att förflytta gränser för det politiska samtalet och driva debatten framför sig. De gjorde det med migrationspolitiken, de försöker göra det med rättspolitiken och de vill göra det när det kommer till samhällets inställning till islam.
Det här är inte ens början. Richard Jomshof har under flera år skrivit på en bok om islam, utifrån ett kritiskt perspektiv. Enligt honom kommer den att publiceras i två band under valåret 2026. Johan Pehrson kan redan nu börja träna på sitt ojande, för då lär det bli åka av i debatten.