Avrättningar är stark tobak även för SD
Utomrättsligt dödsstraff.
I den urspårade kriminalpolitiska auktionen är det en sverigedemokrat som har lagt det för närvarande högsta budet.
Charlie Weimers heter han, Sverigedemokraten som vill likvidera gangsterbossen Rawa Majid.
Önskemålet framfördes under en debatt om iransk statsfinansierad terrorism i Europaparlamentet i Strasbourg i tisdags kväll.
En debatt som i allra högsta grad berör Sverige, då Teheran pekas ut som anstiftare av attentat mot Israels ambassad i Stockholm utförda av lejda svenska yngel tillhörande kriminella organisationer.
I sitt anförande föreslog Weimers att Sverige ska samarbeta med USA och Israel för att döda Majid, som tros befinna sig i Iran.
– Gängen avskräcks inte på annat sätt, påstod politikern och påpekade att president Obama en gång i världen fattade beslut om att ha ihjäl någon islamist.
Resonemanget väcker onekligen frågor.
Som exempelvis hur avskräckande en avrättning verkligen skulle vara. Extrem och våldsam islamism upphörde inte att vara ett problem med Obamas politik.
USA har för övrigt dödsstraff i sin lagbok, vilket inte hindrar det landet från att ha betydligt fler mord per capita än vad Sverige har.
Det går också att fundera över hur det svenska bidraget till en internationell operation av detta slag skulle se ut.
Kanske dags att aktivera Carl Hamilton, den svenske underrättelseofficeren och greven som efter specialistutbildning i USA reste runt i världen och hade ihjäl diverse misshagliga figurer?
Nu är i och för sig denne Hamilton en fiktiv litterär gestalt skapad av Jan Guillou, men sådana petitesser hindrar inte alltid en politiker som har fått upp farten.
Visst, vi förstår alla att Weimers har ett behov av att tränga igenom bruset. Att sitta i Bryssel och harva sig igenom oändliga lagstiftningsprocesser om hur höns i burar ska behandlas är inte en tacksam uppgift.
Och en stackars sverigedemokrat som nyligen vaknade upp efter ett bedrövligt resultat i EU-valet måste ju spänna musklerna.
Inte minst efter att Socialdemokraterna utsett en ny rättspolitisk talesperson som snabbt höjt insatserna.
Teresa Carvalho inledde med att slänga sitt partis motstånd mot anonyma vittnen i papperskorgen och föreslog sedan muntert att sätta fotboja på barn som inte ens dömts för brott.
En sådan motståndare måste tas på allvar. En sådan motståndare måste utmanas. En sådan motståndare måste bräckas.
Vad tar sig Weimers till härnäst? Behöver även en och annan bröllopsgäst känna sig orolig över att Hamilton när som helst dyker upp bakifrån?
Nu är i och för sig utomrättsliga avrättningar, det vill säga mord, vilket ju i allra högsta grad är olagligt, stark tobak till och med för SD.
Någon pressnisse skickades raskt fram för att försäkra att det här inte var SD:s ståndpunkt, även om ”Weimers åsikt i den här frågan är fullt förståelig på ett känslomässigt plan”.
(Det är varje fall den officiella ståndpunkten. Samtidigt tipsade partiet i mejl i onsdags bland annat Aftonbladet om utspelet, sannolikt i frustration över att det inte fick tillräcklig uppmärksamhet.)
De övriga Tidöpartierna har, inte alldeles överraskande, tagit avstånd.
”Svenska myndigheter likviderar inte människor. Det hör inte hemma i en rättstat”, som en av justitieminister Strömmers medarbetare uttryckte saken.
Icke desto mindre finns anledning till vaksamhet. Den moderna svenska politiska historien har nämligen ett och annat att lära oss.
Ta bara hur det brukar gå med extrema utspel från SD.
Först gapar det politiska etablissemanget i högan sky om hur förfärligt och oacceptabelt och orimligt det är.
Avståndstagandet mattas dock efter ett tag och ersätts av mummel och något år senare har först Moderaterna och sedan Socialdemokraterna stulit förslaget.
Inom kriminalpolitiken finns inte längre en bottennivå.
Det här är Oisín Cantwell