Svalbard är platsen för nästa stormaktsdrama
Den norske författaren Aslak Nore reser till Longyearbyen där Norge uppträder som ishavsimperialist
I det republikanska partiets ögon torde Svalbard vara så nära ett idealsamhälle man kan komma: Skattesatsen når knappt upp till tvåsiffriga tal, skjutvapen är inte bara tillåtna utan obligatoriska och ögruppen styrs av en odemokratiskt tillsatt guvernör. På Svalbard finns det ingen socialförvaltning.
”Sysselmesteren”, som guvernören kallas på norska, är konungens befallningshavande. Om du slår dank, röker hasch eller bär dig allmänt illa åt så har han befogenhet att sätta dig på nästa plan söderut.
Vad i all världen är detta för ställe? Svalbard är en ögrupp i Arktis, norr om den skandinaviska halvön, känd för norrsken och isbjörnar. Längre mot Nordpolen kan man inte komma med vanliga färdmedel. Området var länge ett ”terra nullius” eller ingenmansland som bara besöktes av upptäcktsresande, pälsjägare och andra lycksökare. Men efter första världskriget hamnade det under norskt herravälde.
Jag landar i ”huvudstaden” Longyearbyen en iskall dag i oktober. Ett storslaget permafrostlandskap, med fjordar och snötäckta fjäll som badar i violett ljus, avtecknar sig mot gruvornas silhuetter, belyst av en sol som är på väg att försvinna under den mörka årstiden. I Arktis har året bara två dagar: den mörka vintern och den ljusa sommaren.
På Svalbard bli vår tids mest brännande frågor tydliga. Ingenstans går den globala uppvärmningen fortare. När området sakta tinar upp blir det dags för ett nytt geopolitiskt ”great game” mellan stormakterna. Här finns det ryska bosättningar och det finns knappt något ställe i västvärlden där förhållandet till ryssarna är lika närgånget. Det som i Oslo, London eller Stockholm skulle betraktas som otillbörlig fraternisering är vardag här.
Svalbard blir allt viktigare för Ryssland, något som öppet bekräftas av norsk underrättelsetjänst
Här lever man nära varandra, alla känner alla. I det ena ögonblicket står jag och dricker skattefri sprit med sysselmestere Lars Fauske, i nästa sitter jag i baksätet på en bil med den ryske gruvdirektören Ildar Neverov. Vi spionromansförfattare måste väl ha rätt att sätta oss över sanktionerna?
Efter att Neverov tillträtt som chef för gruvbolaget Trust Arktikugol i den ryska bosättningen Barentsburg har det i Norge skrivits kritiska artiklar om hans ”uppsökande verksamhet” i Longyearbyen. Varför skulle en ambitiös ung man från kretsarna kring Rysslands Geografiska Sällskap – han har synts på bilder med kända ryska nationalister och ishavsimperialister som Dimitrij Rogozin och Artur Chilingarov – slösa bort sin tid i en gudsförgäten statsunderstödd kolgruva? På den frågan får man självfallet inget klart svar, för Neverov har gott om rå och charmfull gatusmartness av den sort man så ofta möter i Östeuropa.
Den 7 januari i år, innan ”kritisk infrastruktur” blev ett vardagligt begrepp, upphörde en av de två fiberoptiska telekablarna som förbinder Svalbard med fastlandet att fungera. Misstankarna riktades snabbt mot ryska trålare. Data från sjötrafikövervakningen i området visar att den ryska trålaren Melkart-5 rörde sig över kablarna mer än hundra gånger under den period då trafiken bröts. Svalbard blir allt viktigare för Ryssland, något som öppet bekräftas av norsk underrättelsetjänst.
Det råder ingen brist på förutsägelser om liknande hybridhot på det demilitariserade Svalbard. Ändå kan det vara så att det största långsiktiga hotet mot Norges suveränitet över ögruppen kommer från ett helt annat håll, från den så kallade Svalbardtraktaten av år 1920.
Detta kan förefalla egendomligt eftersom traktatens artikel 1 som bekant fastslår ”Norges fulla och oinskränkta överhöghet över Spetsbergenöarna”. Suveräniteten är definitivt norsk. Men sedan blir det svårare. Är Svalbard norskt på samma sätt som resten av landet?
Att norska myndigheter blir rasande bara man ställer frågan kan tyda på att man är någonting på spåren. Enligt traktaten har medborgare från ett land som skrivit under dokumentet rätt att bo, arbeta, och syssla med forskning och gruvbrytning på öarna. Och antalet växer: enligt statistik från 2020 är nästan fyrtio procent av befolkningen i Longyearbyen utländska medborgare. Om vi räknar in de ryska bosättningarna är halva befolkningen utlänningar.
Svalbardstraktatens artikel 2 ger Norge rätt att säkra ”bevarandet” av djur- och växtlivet på öarna. Miljöfrågorna var naturligt nog mindre framträdande för hundra år sedan än vad de är i dag. Ur detta uppdrag har under årens lopp en omfattande miljölag, stiftad 2001, utvecklats.
Visst kan detta låta tillförlitligt. Men i själva verket riskerar det att öppna en Pandoras ask som innehåller några av vår tids djupaste och mest oförsonliga konfliktlinjer. Ryssarna anser att Norge spelar ut miljökortet för att hindra dem att utöva sina fördragsenliga rättigheter. För vilka hänsyn väger tyngst? Rätten till gruvbrytning, som traktaten garanterar genom den så kallade bergverksordningen, eller den norska miljölagstiftningen?
I känd nordnorsk stil har han beskrivits som en blandning av Jesus och Mick Jagger.
På ett konditori i Longyearbyen sitter ”Röde” Robert Hermansen, omgiven av hårdföra gruvarbetare. Nu är han drygt 80 år men ser fortfarande ut som en vikingakung och är lika stark i nyporna som en fyrtioåring.
Som styrelseordförande och senare direktör ledde den gamle radikalen kolgruveföretaget Store Norske från statsunderstött förlustprojekt till miljardvinster. Att kalla Store Norske för ett ”hörnstensföretag” vore fel, det var mycket mer än så. Innan staten köpte aktierna 1976 var det företaget som var Longyearbyen. Vägar, hus, matservering - allt tillhörde Store Norske.
Att Hermansen senare dömdes till ett ovillkorligt fängelsestraff för korruption har inte lagt sordin på hans popularitet på ön. I känd nordnorsk stil har han beskrivits som en blandning av Jesus och Mick Jagger. Arbetarna älskade Röde Robert, i baren står en byst av honom och gruvarbetare bjuder på öl. Några av dem är så unga att de gick i blöjor när han ledde Store Norske. Jag hade trott att jag skulle stöta på ett helt koppel internationella klimatforskare här uppe. I stället sitter jag med tvättäkta ”coal miners” som just gått av skiftet.
För mig som kommer söderifrån verkar detta egendomligt. På Twitter är kolutvinning – eller var, före Europas kommande fimbulvinter – ungefär lika populärt som gonorré. Men frågar du en energisocialist som Robert Hermansen är bergverksordningen själva förutsättningen inte bara för gruvföretaget Store Norske, utan för Norges själva rätt att hävda suveränitet över ögruppen. Norska myndigheter har länge varslat om att de tänker sluta med gruvdrift, även om energikrisen i Europa fick dem att skjuta upp verkställigheten till 2025. Och vad ska hända då?
Nordost om Longyearbyen, runt det majestätiska Operafjället, ligger området Austre Adventfjord. Efter lång köpslagan med både ryska och kinesiska intressenter köpte den norska staten egendomen 2017.
Bakom försäljningen stod investeraren Arnstein Skaare, som jag träffar i Longyearbyen. Han är ett vandrande lexikon med fotografiskt minne – konsekvent uppger han födelsedatum på alla människor han talar om – och hävdar att norska myndigheter ”sover på sin post”.
Den norska ishavsimperialismen var en avgörande del av det nationella projektet före och efter upplösningen av unionen med Sverige
Saken är nämligen den att rätten till gruvdrift på Svalbard regleras efter så kallade utmål, stora ”jordlotter” på tio gånger tio kvadratkilometer fördelade över de delar av territoriet som inte är naturskyddade, Vad beträffar Austre Adventfjord så har norska staten köpt själva egendomen, men utmålen som ger rätt till gruvdrift är fortfarande till salu. Ännu finns det intresserade köpare, säger Skaare, men han vill helst sälja till Norge.
För Skaare, som har slagit sig samman med tung juridisk kompetens och ligger i konflikt med utrikesdepartementets rättsavdelning om tolkningen av traktaten, är poängen lika enkel som dyster: Om inte Norge inleder gruvdrift inom utmålen så kommer andra nationer så småningom att göra det. Och om det gör det har de enligt bergverksordningen rätt att bygga infrastruktur som vägar och hamnar. Det handlar självfallet om Ryssland, men också om Kina. Och varför har Turkiet plötsligt fått så bråttom att signera traktaten?
Jodå, Norge kommer givetvis att använda Svalbardmiljölagen för att hindra andra länder från att starta gruvbrytning. Men även om det kan förefalla uppenbart för många att miljö- och klimathänsyn bör ha företräde är det inte säkert att en jurist i en internationell domstol kommer att dra samma slutsats. När det handlar om geopolitiska frågor är det en fördel att utgå från hur världen ser ut i verkligheten, inte från hur man vill att den ska vara. Traditionellt har dessutom EU och Ryssland stått på samma sida mot Norge när det handlar om förvaltningen av fiskeresurserna här uppe. Det kan hända igen.
Att förlora suveräniteten över ett geografiskt område är något av det värsta som kan hända en stat. Den norska ishavsimperialismen var en avgörande del av det nationella projektet före och efter upplösningen av unionen med Sverige. I den kronan var Svalbard juvelen, klokt förvaltad med en blandning av gruvdrift, naturskydd och lågspänningstaktik gentemot Ryssland. Men har vi blivit för övermodiga när vi menar att vår tolkning av traktaten är den rätta? Och är vi för naiva när vi inbillar oss att stormakterna i evighet kommer att acceptera en påstridig småstat?
Aslak Nore är norsk författare och aktuell med boken ”Havets kyrkogård” som kommer på svenska i dagarna.
Texten har tidigare publicerats i VG, och har översatts från norska av Carsten Palmaer.