Stockholm är ett hem för alla som inte hittat hem
Alla delar inte de upprörda tidningsskribenternas tradiga bild av huvudstaden
LÄGG UT! Skribenter anser att Stockholm blivit ruggigt! Dagens Nyheter mönstrar full ensemble: Bengt Ohlsson tycker det är jobbigt att alla har så bråttom, Kristofer Ahlström orerar bland cykelmatbud och padelglasögon och Malin Ullgren kan inte se Stockholm ”utan att känna att man borde gå ner fyra kilo och gestalta intellekt, snarare än ha ett.” I Aftonbladet slänger Malin Wollin fram plattityder: Det är klackstamp på NK, levainbröd med valnötter och aprikos, fan och hans moster, och varför är föresten alla stockholmare så sura!? Mats Jonsson: Prata om samerna i stället!
Men också när texterna handlar om annat frodas klyschorna. När Pascal Engman på de här sidorna utger sig för att teckna den svenska drogmarknaden handlar texten ändå mest om läbbiga Stockholm, eftersom det är enklare ”att köpa kokain än att beställa en pad thai utan jordnötter på Foodora”. Knappast sant, men en liknelse som målgruppen förstår. Engman beskriver en kille ”på investmentbank” som brukar ha knarkgruppsex på hotellrum: ”Samma stad, olika världar”, dramatiserar författaren med darrande penna.
Det är modigt av nämnda debattörer att ge inblick i sina uppenbarligen normativa liv, men jag fattar inte varför vi läsare prompt förväntas dela deras erfarenheter.
Som snart sagt den enda levande människa som faktiskt gillar den här stan har jag en fråga: Kan det möjligen förhålla sig som så att det är ni själva som är lite vanilj, sådär glåmiga och tråkiga, liksom alldeles grå? Det är okej, men det börjar faktiskt bli tradigt att ta del av alla dessa högst personliga betraktelser, ständigt upphöjda till allmängiltighet.
Stockholm är kanske inte staden där skitviktiga litteraturvetare stormtrivs, men ständig hemmahamn åt oss med fantasi
I Stockholm kan du gå på fest med trasiga men älskvärda själar sju dagar i veckan, tillsammans med en och annan tjänstledig polis, medan solen går upp över Nybrokajen. Ingen annan stad i landet ger samma möjligheter till att umgås över samhällsgränserna. Stockholm är, vad belackarna än påstår, fortfarande för särlingar, ett hem för dem som aldrig har hittat hem. Här kan du vidgas, fysiskt och mentalt, bland vänner och bekanta. Stockholm är kanske inte staden där skitviktiga litteraturvetare stormtrivs, men ständig hemmahamn åt oss med fantasi.
En plats för Birgitta Stenberg, snarare än Johan Lundberg.
Sedan Klarakvarterens rivning har Stockholms politiker velat annat. Med frenesi har man försökt bygga bort samlingsplatserna för alla dem som inte passat in. Ändå räcker det fortfarande med att skrapa på fernissan för att alternativet ska träda fram. Vankelmodiga 45-åringar som inte orkar göra detta bör därför fortsättningsvis avstå från att vädra ut sina liv till allmän beskådan.