Europas viktigaste val 2024 äger rum i USA
EU måste förbereda sig på mardrömscenariot att Trump blir omvald
Det visade sig att det polska valet i oktober bara gav oss en kort frist. Under några veckor firade internationella medier att Polen hade ”visat hur man besegrar populismen” – ”populism” är den eufemism för högerextremism som centristiska medier föredrar. Men de nederländska politikerna hade uppenbarligen inte lärt sig läxan, eftersom de bara en månad senare skapade perfekta förutsättningar för en massiv valseger för Geert Wilders. Så efter några få hoppfulla veckor går vi nu in i ännu ett år i skuggan av extremhögern, som skapar rubrikerna och sätter den politiska agendan.
Ändå var 2023 på många sätt ett helt vanligt år i europeisk politik. EU lyckades i stort sett hålla ihop sin pro-ukrainska front, främst genom att ge avvikarna undantag från olika åtgärder (inklusive sanktioner). Unionen gjorde sig också än mer irrelevant i Mellanöstern, genom sin brist på samordning i reaktionerna på Israels brutala vedergällning av Hamas fruktansvärda första attack.
På ytan fanns det vissa (påstådda) framgångar: Moldavien och Ukraina fick snabbspår för medlemskapsförhandlingar, och en ny tillväxtplan på sex miljarder euro antogs, för att få fart på den inbromsade anslutningen av länderna på västra Balkan.
Giorgia Meloni försöker hålla ihop sin italienska koalition efter att ha övergivit eller mildrat mycket av sitt ekonomiska program
När det gäller nationell politik i EU fanns det 2023 inga tydliga val- eller politiska trender, de flesta länder strävade på med varierad framgång. Regeringarna i både Frankrike och Tyskland fortsatte att förlora stöd i opinionen och står vid kommande val inför en växande utmaning från extremhögern. De flesta andra större länder vände sig också inåt, mot det egna nationella projektet. Den nya polska regeringen kommer att ha svårt att ”av-PiS:a” landet och Giorgia Meloni försöker hålla ihop sin italienska koalition efter att ha övergivit eller mildrat mycket av sitt ekonomiska program. I Spanien gjorde Pedro Sánchez en mästerlig politisk comeback – men hans bräckliga koalition kommer att hemsökas av det höga pris han fick betala, det mycket kontroversiella och impopulära amnestiavtalet.
Ungerns Viktor Orbán, EU:s nagel i ögat, har blivit än mer isolerad. I och med att hans allierade i Lag och rättvisa (PiS) förlorade valet i Polen kan han inte längre luta sig mot det polska vetot och kommer nu att vara beroende av antingen Meloni eller den slovakiska premiärministern Robert Fico för att slippa EU-sanktioner. Men dessa båda har dels mindre nära kontakter med Orbán och dels ett rätt litet egenintresse av att rädda Ungern.
Det kommer därför att bli intressant att se hur Orbán kommer att använda EU-ordförandeskapet, som Ungern tar över under andra halvåret 2024. Han kan försöka påskynda anslutningen av länderna på västra Balkan, vilket skulle göra att några av hans allierade blev medlemmar i unionen, men han kommer förmodligen främst att utnyttja sin (obstruktions)makt för att frigöra mer EU-medel och mildra EU:s kritik av hans auktoritära kleptokrati.
Så EU går in i detta supervalår med sin interna sammanhållning intakt, om än alltmer hoplappad, och med sitt internationella rykte på en historiskt låg nivå. Högst upp på valagendan står naturligtvis valet till Europaparlamentet, som hålls den 6–9 juni i alla 27 medlemsländer. Med en extremhöger som dominerar i såväl medierna som i många opinionsundersökningar, och då partigruppen EPP [där M och KD ingår, övers. anm.] har svängt högerut, kan vi förvänta oss att Europaparlamentet blir mer uttalat högerorienterat – detta efter att redan valet 2019 flyttade mitten i den riktningen.
Den viktigaste gruppen att hålla ögonen på är Europeiska konservativa och reformister
Nättidningen Politicoss Poll of polls har det senaste året förutspått att det bara blir små förändringar i mandatfördelningen mellan de olika partigrupperna i parlamentet, och mindre förändringar jämfört med 2019 års resultat, men dessa förutsägelser har två brister. För det första kommer ett betydande antal nya partier att komma in i Europaparlamentet, som ännu inte har tagit ställning till de befintliga grupperna (för närvarande uppskattat till 41 av totalt 710 platser).
För det andra kan antalet och innehållet i de olika grupperna fortfarande förändras. Det finns till exempel rykten om att EPP uppvaktar Meloni och hennes parti Italiens bröder (FdI), samtidigt som man kan tvivla på livskraften i den liberala Renew-gruppen – dels på grund av problem för Frankrikes president Emmanuel Macron och hans parti LREM, och dels på grund av interna splittringar i avgörande frågor och om kampanjstrategi.
Men den viktigaste gruppen att hålla ögonen på är Europeiska konservativa och reformister, ECR [där SD ingår, övers. anm]. ECR var ursprungligen en konservativ grupp, men har under många år dominerats av högerextrema partier som PiS och FdI. Den största skillnaden mot den ”riktiga” högerextrema gruppen, Identitet & Demokrati (I&D) med Le Pen och Wilders, är dess gamla renommé, en kvarleva från det konservativa ursprunget.
Då de flesta I&D-partier är på frammarsch inför valet diskuteras nu i många länder om strategin att utestänga dem från politiskt inflytande är rätt väg (i exempelvis Belgien och till och med Tyskland) eller så har denna hållning helt övergivits (som i Österrike och Nederländerna). En stor ”nationalkonservativ” – som extremhögern gärna kallar sig själv – grupp har länge varit Orbáns dröm, men hans öppet Putinvänliga hållning är just nu alltför politiskt giftig, vilket gör att den drömmen antagligen får anstå ett tag till.
Detta dödläge i ECR:s samarbete med extremhögern vill EPP dra nytta av. De leker alltmer öppet med tanken på att ersätta den gamla koalitionen de har med mitten-vänsterpartiet Socialists & Democrats (S&D) med en ny ihop med ECR. Det skulle på många sätt anpassa politiken på EU-nivå till den nationella koalitionspraxisen. Även detta scenario får starkt stöd av pro-Orbán-källor.
Tories har slösat bort den bonus de vann med Brexit på år av inkompetens och interna bråk
Oavsett valresultat kommer EU förmodligen att förbli i stort sett detsamma, det vill säga splittrat i nästan alla frågor men ändå fungerande genom oändliga kompromisser och undantag. Även om maktbalansen dras (ännu) längre åt höger kan inte ens en EPP-ECR-koalition regera utan stöd från antingen mitten-vänster S&D eller liberala Renew. Det kanske inte påverkar EU:s utrikespolitik gentemot Ryssland-Ukraina eller Israel-Palestina, men det kan påverka dess förhållande till två viktiga västallierade – som båda håller avgörande val i år.
Låt oss börja med det mindre viktiga, det ännu inte tillkännagivna brittiska parlamentsvalet. Tories har slösat bort den bonus de vann med Brexit på år av inkompetens och interna bråk. Även om Rishi Sunak, Tories femte premiärminister sedan Brexit-omröstningen 2016, hade lyckats hejda väljartappet så ligger partiet fortfarande på under 25 procent i opinionsmätningarna. De är så impopulära att inte ens den tråkige och inkonsekvente labourledaren Keir Starmer kan rubba Labourpartiets massiva försprång.
Men även om EU-ambassadörer har beskrivit samarbetet med Starmer lika lättsmält ”som honung på rostat bröd”, är det tveksamt om den förbättrade personliga relationen kommer att leda till en grundläggande förändring av den institutionella relationen mellan Storbritannien och EU. Labour står inte bara inför djupa interna splittringar, som i frågor som Israel-Gaza-konflikten, Starmer har dessutom hittills visat sig vara en extremt försiktig ledare som tassar mot makten genom vaghet i kontroversiella frågor, bland dem relationen till EU.
EU har å sin sida i stort sett gått vidare efter Brexit – det är talande att Storbritannien inte nämndes en enda gång i Ursula von der Leyens en timme långa State of the union-tal förra året. Men EU kan inte gå vidare från USA, som håller ett helt avgörande val i november. Det verkar som om europeiska politiker tror att om man ignorerar elefanten i rummet kommer det att hindra den från att återvända. Trots att det absolut finns en möjlighet att Joe Biden blir omvald – ja, hans opinionssiffror är usla, men de är också i stort sett meningslösa fram till ungefär en månad före valdagen – så är hans ålder och hälsa en källa till oro för de flesta amerikaner. Med andra ord är vi bara en (mild) Biden-stroke från Donald Trumps återkomst.
Vad vi bör förvänta oss är en ”hämndmandatperiod” som kommer att lämna bränd jord efter sig
Olyckligt nog, inte minst för dem själva, tycks många amerikaner sakna förståelse för vilket hot en andra mandatperiod med Trump innebär. Vissa tror att den ”amerikanska institutionella exceptionalismen” stod emot attackerna mot den liberala demokratin under Trumps första presidentskap. Även om det är sant – och institutioner alltid måste användas av (modiga) människor – finns det få skäl att tro att detta också kommer att fungera även under en andra mandatperiod. Trump slåss nu mot inte mindre än 91 anklagelsepunkter i fyra olika åtal och är än mer otyglad än under de sista månaderna av sitt presidentskap. Vad vi bör förvänta oss är en ”hämndmandatperiod” som kommer att lämna bränd jord efter sig.
Den här gången har Trump det republikanska partiet enat bakom sig. Han slipper frustrerande kompromisser med Mitch McConnell, och han har en armé av politiska tjänstemän, den här gången även kompetenta sådana, som är lojala mot ledaren snarare än mot partiet eller landet. Och viktigast av allt: om han återvänder till makten kommer det nästan säkert att ske med en republikansk majoritet i kongressens båda kamrar och då Högsta domstolen redan kontrolleras av högern kommer Trump att ha total kontroll över det politiska systemet. Även om hans vrede främst kommer att riktas inåt måste vi vara beredda på en mycket radikalare utrikespolitik som är öppet fientlig mot EU och bara ger ett knappt stöd till Nato.
Även om detta mardrömsscenario är långt ifrån säkert är det alldeles för viktigt för att ignoreras. Trots varningar från George W. Bushs tid vid makten och från Trumps första mandatperiod gömmer sig EU fortfarande i stor utsträckning bakom USA i de flesta viktiga globala frågorna, inklusive Ryssland-Ukraina och Israel-Palestina. Om Trump verkligen vänder USA bort från världen kommer EU att utsättas för ett aldrig tidigare skådat yttre tryck, vilket kommer att göra att de i dag mestadels kontrollerade men också grundläggande interna splittringar som finns tvingas upp till ytan.
Så även om sommarens EU-val kan förändra maktförhållandena i Europa är det inte 2024 års viktigaste val, och inte heller det i Storbritannien. Det viktigaste valet äger rum i USA, bortom Bryssels och européernas kontroll. För även om EU kan överleva en EPP-ECR-koalition, och definitivt en försiktig Labourregering, så kan man inte vara säker att det gäller en ”Trump 2.0”-regering.
Cas Mudde är en av världens ledande forskare på politisk extremism och populism i Europa och USA, verksam vid University of Georgia, USA.
Övers. från engelska: Anna Andersson
Texten finns också publicerad på engelska i VoxEurop.