Män måste vilja vara mer än platta skyltar
Snubbar utan känslor i ”Bachelorette” får Elina Pahnke att längta efter feministiska killgrupper
Jag stängde av teven och kände mig förolämpad. I förra veckans final av Sveriges Bachelor var dramaturgin inte helt olik den i Ivanhoe. Ungkarlarna i dejtingdramat skulle välja sina sluttjejer. De tjejer man hejade på förlorade förstås, trots att slutscenerna hade byggts upp för att vi skulle tro annorlunda.
Programkonceptet, med männens oändliga dejtingmöjligheter, avkräver ständigt tjejerna olika sanningar. Är du kär i mig? Du känns sluten, du känns ledsen, det känns som att du bryr dig för mycket om att jag dejtar sjutton andra brudar.
Det är ett ensidigt polyamoröst förhållande, där männen ständigt upptäcker att man kan bli kär i flera. Det är ofrivilligt queert och samtidigt så långt man kan komma ifrån Janet Hardy och Dossie Eastons antimonogama manifest The ethical slut, där de beskriver hur man kan leva ansvarsfullt flersamt. Det är också det som är programmets nerv, att det hela tiden låtsas handla om The One, samtidigt som allt pekar på det motsatta, ett hjärta som expanderar och kan innehålla många.
Vad händer då när rollerna är ombytta? I måndags började Bachelorette för första gången i Sverige. I min enfald har jag trott att denna långa väntan på en kvinnlig huvudkaraktär har berott på patriarkatet. Ja, att det helt enkelt inte är lika lockande för män att söka sig till den här typen av undergivna position, där man står bland två dussin kandidater och väntar på de magiska orden: vill du ta emot min ros? Men jag har haft fel.
En enda kille hasplar ur sig: du måste vara prinsessan jag letat efter! Bara för att sedan ta fram en klacksko som är alldeles för liten
Efter att ha sett de första avsnitten inser jag att den segdragna Bachelorette-premiären helt enkelt måste handla om att killar gör dålig tv. Inte bara genom avsaknaden av storslagna entréer i första avsnittet – medan ungkarlarna möttes av en tjej på en häst och en annan på en motorcykel, så möter Julia Franzén ett slappt gäng utan vare sig guld eller myrra. En enda kille hasplar ur sig: ’du måste vara prinsessan jag letat efter!’ Bara för att sedan ta fram en klacksko som är alldeles för liten. Julia, lika svettig som Askungens styvsystrar, pressar pliktskyldigt ner sin fot.
Men det är inte det värsta. Nej, problemet är att hur mycket fokus som än läggs på säsongens Bachelorette så är hon i minoritet. Underhållningen utspelar sig framför allt i huset där alla killar bor. Och vad pratar de om? Ingenting! De står utspridda som legofigurer på den grekiska altanen och snackar bara om sådant de ser. Om de står i en kö så pratar de om ”kö”. Om de äter frukost så pratar de om ”frukost”.
Okej, jag är orättvis. Min bästa vän påpekar faktiskt att de också använder olika ord för att saker är toppen. Kandidaten Jesper får en härlig båtdejt och utbrister: ”underbart”, ”men gud vad mysigt”, ”dejten började fantastiskt och avslutades magnifikt”.
För att vara en etisk slampa, enligt Easton och Hardy, krävs kommunikation. När Bachelor stundtals gränsar mot det queera handlar det inte bara om antalet personer i rummet, utan också om tjejernas mer eller mindre lyckade försök till omsorg om varandra, trots svartsjukan. Något sådant återfinns inte i Bachelorette, uppbyggt kring ett gäng tvådimensionella skyltar.
Den enda gången de hettar till är när killarna kommer hem från dejterna och ser glada ut. Männen tappar hakan vid dessa oförutsedda känslouttryck och frågar varandra hur det är möjligt att bli så besatt av tjejen de åkt dit för att träffa. Är hon som ringen i Sagan om ringen? funderar någon.
Under många år har jag varit skeptisk till killgrupper som feministisk strategi – platser där män samlas för att snacka känslor.
Ni kan nu betrakta mig som omvänd. Gå och snacka av er så mycket ni vill killar, om det är vad som krävs för att göra bra tv.