Jimmie Åkesson vann valet på walk-over
Det är ojämlikheten som har normaliserats – av vänstern
Har kultursidorna varit för upptagna med att fördöma Sverigedemokraterna? Detta har diskuterats efter valet, här och på andra ställen.
Frågan hade varit otänkbar att ställa för fyra år sedan. Trots att SD var samma parti då som nu. Trots att ungefär lika många röstade på dem. Diskussionen är på det sättet intressant, som illustration av en kraftfull förskjutning. Samtidigt är den på många sätt irrelevant. Möjligen också självupptagen, på gränsen till megaloman.
Sverigedemokraterna växer eller krymper inte till följd av vad som skrivs på landets kultursidor. Partiets framgångar beror på helt andra saker, framför allt materiella förhållanden. Och när det gäller den politiska opinionsbildningen så sker den viktigaste delen dessutom på helt andra ställen.
Men frågan är intressant, och förtjänar ett svar. Min tolkning är att Åkesson vann valet på walkover, eftersom motståndaren aldrig dök upp.
Jag har skrivit förut om Andreas Cervenkas bok Girig-Sverige. Vill ni förstå varför människor i Sverige vill rösta på ett missnöjesparti? Läs den då, gärna i kombination med Niklas Altermarks text i Arbetet som beskriver hur sjukskrivna lämnade Socialdemokraterna för SD. Addera slutligen den intervju som Andreas Cervenka gjorde med finansministern veckan före valet. Där försvarar socialdemokraten Mikael Damberg ihärdigt stora skattesubventioner för de rikaste. Som längst i kampen för rättvisa och jämlikhet går han när han säger att han kan ”överväga något lägre skatt på arbete och något högre på kapital”, men bara om högern är med på det.
Samtidigt har detta hänt under åtta år med socialdemokratisk regering:
De rika har blivit extremt mycket rikare. Vansinnigt, sinnessjukt mycket rikare.
Segregation och fattigdom har cementerats.
Sjukvården och äldreomsorgen har inte rustats efter pandemin.
Välfärdsoligarkerna har fortsatt tjäna pengar på skola och vård.
Hela valrörelsen handlade om hur SD hotar demokratin. Samtidigt har samma demokrati steg för steg försvagats inifrån.
Det enda som lönar sig är att redan vara rik
Socialdemokratins grundidé är att marknadskrafterna måste bäddas in för att demokratin ska fungera. Det är en fråga om jämlikhet, inte bara i pengar utan också i makt. Men i Sverige har det de senaste decennierna skett en massiv omfördelning nerifrån och upp. Vårt land är ett skatteparadis för de förmögna, samtidigt som sjuka och fattiga blivit osynliga, politiska icke-subjekt. Medelklassen har tagit på sig enorma skuldberg som låst fast dem i privatekonomisk ångest och egoism.
Att moralisera över detta är ointressant, men effekterna är reella. Unga människor står utan möjlighet att ens ta sig in på den sjuka bostadsmarknaden. Och sanningen är att det inte längre lönar sig att arbeta i det land som styrts av arbetarepartiet de senaste åtta åren, och mandatperioderna före det av Det nya arbetarpartiet Moderaterna. Det enda som lönar sig är att redan vara rik.
Ett sådant samhälle bygger inte bara ekonomisk orättvisa, utan gör något med känslorna, tilliten, blicken på sig själv och andra.
Vi talar mycket om hur SD:s rasism har normaliserats (det har den), samtidigt har normaliseringen av ojämlikheten skett utan motstånd. Det är detta som är det verkliga såret, tomrummet, sorgen. Apropå antirasism: det är inte oviktigt med ord, men vad spelar de i längden för roll om inga bostäder byggs, om segregationen bara blir värre? När jämlikhetstanken dör, så blir konkret antirasism också omöjlig.
Jag tror att Sven Anders Johansson har rätt i att kultursidorna intresserat sig för lite för varför människor röstade på Sverigedemokraterna. Men han har fel i det han verkar tycka, att SD inte är ett så farligt parti. I SD-föregångslandet Danmark har minoriteters rättigheter urholkats och muslimer gjorts till syndabockar. Det är ett samhälle där vissa grupper inte längre ses som fullvärdiga medborgare och blir skyddslösa inför hatet.
Fattigdomen kommer öka. Det kommer att bli värre än ni tror
Visst finns en poäng i att upptagenheten av SD:s oanständighet skymmer sikten för frågan om vad som får dem att växa. Detta är dock inte ett ansvar som i första hand ligger på kulturskribenter, utan de politiker som ersatt reformer med – i reformutrymme räknat – billig antirasism.
Nu står vi inför en svår tid. Först en krigsvinter, med skenande priser. Ställ om Sverige till en krigsekonomi, beskatta de rika och erbjud hjälp till de som behöver, skrev jag i våras. Mycket talar för att den nya regeringen kommer göra tvärtom. Fattigdomen kommer öka. Det kommer att bli värre än ni tror.
I den kris vi nu går in i måste vänstern tänka om. Tiden borde egentligen tala för deras idéer; marknadsliberaler har inget att bidra med när det gäller dagens stora utmaningar: klimatkrisen, pandemin, kriget.
Och kultursidorna då? Två saker är sanna samtidigt. Det ena är att ”liberala” fascistkramare aldrig kommer att ändra sig till följd av utskällningar från kulturskribenter. Det andra att det aldrig har funnits ett större behov av att diskutera vad demokratin faktiskt kräver, ur ett vänsterperspektiv. Där försvar för rättsstatens principer, minoriteters rättigheter och fria medier är nödvändiga byggstenar. Men där det också finns en insikt om att demokrati kräver mer: jämlikhet, reformer, rättvisa.
Det värsta kanske inte är att SD har normaliserats. Utan att ojämlikheten har det, och att ansvaret ligger på vänstern. Se där en kulturdebatt som vore värd att ha.