Europas senaste kulturkrig
Johanna Frändén om Édouard Louis och Gula västarna
Det är dagen efter de mest våldsamma sammandrabbningarna mellan polis och Les gilets jaunes, Gula västarna, och på paradgatan Champs Élysées i Paris är förstörelsen påtaglig.
Nästan varje fasad har ersatts av plywoodskivor och flera butiker har fått stänga tillfälligt. Christian Dior håller öppet, men man kan inte kika in genom skyltfönstret. Utanför entrén står en beväpnad säkerhetsvakt. Längs världens mest berömda aveny fortsätter kommersen nästan som vanligt, men i medierna pratas det knappt om något annat.
Det här är platsen för Europas senaste kulturkrig och det är slående hur oförberett det politiska etablissemanget visat sig vara. Det som från början var en protest mot den höjda bensinskatten har växt sig till en folkrörelse med ambitionen att förändra livsvillkoren för en hel samhällsklass.
I kortromanen Qui a tué mon père ( recenserad i Aftonbladet 21 juni) som kommer på svenska i april med titeln Vem dödade min far, hälsar författaren Édouard Louis på sin pappa i den gråa lilla industriorten i norra Frankrike. Pappan har svår diabetes och andas med hjälp av en respirator om nätterna. Ryggen är förstörd efter en arbetsplatsolycka, kroppen överviktig och så utsliten att en promenad till toaletten och tillbaka kräver all energi han kan uppbåda. Han är bara femtio år gammal.
”Du tillhör den kategori människor som politiken har tilldelat en för tidig död”, skriver Édouard Louis.
För att förstå vem hans pappa är och har varit lägger han ihop fragment från mammans fåordiga ögonblicksberättelser under barndomen. Fram träder bilder av en småstadskille som jobbar i fabriken, som luktar gott och dansar bättre än alla andra. En ung pappa som aldrig fick gå klart skolan, men som tar sig an två bonusbarn och senare de egna – Édouard är yngst – med aptit på livet. 25 år senare är han en nedbruten förtidspensionär, för svag för att ta hand om sin egen hygien.
Familjetemat är inget nytt, i sin första roman på svenska, Att göra sig kvitt Eddy Bellegueule, berättar Louis om våndorna av att växa upp som homosexuell med artistiska drömmar i den industritunga, rasistiska och homofoba del av Frankrike där föräldrarna, ja nästan alla föräldrar, röstar på Marine Le Pen.
Hon är den enda som ser oss, säger pappan. Kanske är hon den enda som inte fått chans att svika dem ännu.
Emmanuel Macron valdes till president i maj 2017 tack vare den front républicain som den politiska eliten och en majoritet av fransmännen bildade mot de högerextrema locktonerna. Västeuropa lät sig förföras av hans dynamiska aura och framtidsoptimism. Macron själv förväxlade jordskredssegern mot Marine Le Pen med ett starkt mandat från fransmännen att genomföra de liberala reformer han hade gått till val på.
I själva verket uppmanade både vänsterpolitiker och fackförbund sina medlemmar att rösta mot Le Pen i slutrundan, för att därefter manifestera sitt missnöje med Macrons agenda. Dagarna efter presidentvalets sista runda organiserade franska fackförbund stora demonstrationer mot de planerade nedskärningarna i offentlig sektor. Men de lyckades aldrig riktigt tränga igenom bruset kring den nyvalde ledaren, som skulle sätta Frankrike på kartan igen.
I en upprörd diskussion med en arbetslös man förklarade Emmanuel Macron nyligen att för att hitta ett jobb måste man vara beredd att ”gå över gatan”. Året innan han valdes till president konfronterades han av två fackrepresentanter i samband med en blockad. ”Jag blir inte rädd för er i era t-shirts. Det bästa sättet att ha råd med en kostym är att arbeta!” utbrast Macron inför närvarande tv-kameror.
Édouard Louis plockar upp händelsen i sin bok. Det dråpliga och humoristiska anslaget från genombrottsromanen är ersatt av lika delar lågmält indignerad och furiös ton i Vem dödade min pappa.
Listan över makthavare som sänkt försörjningsstöd, barnbidrag, tagit bort högkostnadsskydd på mediciner och med olika arbetsmarknadsreformer tvingat pappan ut i arbetslivet trots en kropp som säger ifrån, är lång. Édouard Louis ställer dem till svars en och en – före detta presidenter, arbetsmarknads- och inrikesministrar nämns alla vid namn i bokens slut. Mot Emmanuel Macron gränsar attacken till personlig.
I blixtljuset av Gula västarnas protester har det rurala ursinnet fått ett utrymme i medier som det sällan åtnjutit i modern tid. Den franska underklassen och småstädernas lägre medelklass har ingen framskjuten roll heller i Macrons projekt. Enligt historikern Gérard Noiriel, expert på arbetarklassens historia, är de vare sig utpekade eller åsidosatta. De nämns helt enkelt inte någonstans i Emmanuel Macrons programförklaring för Frankrike.
Under veckorna som gått sedan människor i gula västar samlades till en första manifestation den 17 november har rörelsen förbryllat det politiska etablissemanget. Inledningsvis talades det om en majoritet av högerextrema väljare, men med tiden har analysen vidgats. Le Mondes faktagranskningstjänst Les Décodeurs har gått igenom de krav som ställts från Gula västarnas hundratals löst sammansatta grupper och funnit att de är ”kompatibla” med Marine Le Pens partiprogram och ”mycket samstämmiga” med Jean-Luc Mélenchons vänsterparti Det okuvade Frankrike.
Ett axplock: Höjd minimilön, allmän och lika sjukförsäkring, sänkta elpriser, återinförande av förmögenhetsskatten, höjda pensioner och stopp för nedskärningen av lokala polisstationer, förskolor och postkontor.
Men både extremhögern, fackföreningarna och vänstern har fått nobben på sina inviter att driva Gula västarnas frågor.
Tilliten till det politiska etablissemanget är uppenbarligen helt förbrukad. Rörelsens talespersoner vägrar själva alla ideologiska beteckningar. De har bara en agenda; lite pengar över i slutet av månaden, och en politisk måltavla; den sittande presidenten.
Emmanuel Macrons reformprogram har attackerats från flera håll sedan starten, men varifrån kommer egentligen idéerna? Enligt författaren och Sverigekännaren Alain Lefebvre är mycket inspiration hämtad från de nordiska länderna. I boken Macron le Suédois, ”Macron – svensken” (Presses Universitaires de France, 2018), argumenterar Lefebvre för att flertalet av regeringens reformer är utformade efter svensk modell. Avregleringen av den franska järnvägen, som gav upphov till en långdragen och lamslående strejk förra året, har den svenska privatiseringen som förebild.
Också Macrons pensionsreform, där nuvarande solidaritetsmodell ska ersättas med ett individualiserat poängsystem, har svensk förlaga.
"Det är många som förlorat på systemet i Sverige", säger Alain Lefebvre i en intervju med tidningen Libération, och hänvisar till en studie som visar att nio av tio svenska kvinnor skulle ha haft en högre pension med tidigare system.
Den svenska modellen har i flera årtionden framhållits som exempel både av franska högerpolitiker och en och annan socialist, även om fransk vänster sällan har uppfattat den svenska socialdemokratin som tillräckligt radikal för att kopiera rakt av.
Att Macron, som placerar sig mer till höger än i mitten ekonomiskt, väljer att gå i Sveriges fotspår säger också något om den svenska modellens utveckling de senaste femton åren. Kanske säger det också något om bilden av Emmanuel Macron som Europas ljus i mörkret i näst intill alla svenska medier i samband med presidentvalet förra året.
Trots att han aldrig uppbådade någon särskild entusiasm i sitt hemland ens när han valdes till president, var det få som kunnat föreställa sig den impopularitetsspiral som skulle följa. Efter ett par inledande smekmånader började Macron tappa förtroende hos allmänheten i takt med att hans reformer sattes i verket. I november 2018 är siffrorna historiskt låga, inte ens var fjärde fransman har en positiv bild av sin president.
"Jag har inte lyckats försona folket med sina ledare", sa Emmanuel Macron i en intervju med fransk tv för några veckor sedan.
Det var ett infall av klarsynthet, för att inte säga en profetia, bara någon vecka innan de gula västarna tog till vägarna och paralyserade Frankrike.
I helgen väntas ännu en jättedemonstration, regeringen fruktar att det blir den våldsammaste hittills. Stödet för rörelsen är stort. Tre av fyra fransmän säger sig sympatisera med Gula västarna trots de våldsamma sammandrabbningarna med ordningsmakten. Varför? Kanske för att antalet fattiga i landet ökat de senaste åren. Kanske beror solidariteten på att Frankrike, till skillnad från Sverige, inte har någon medelklass som blivit rik på jobbskatteavdrag och lägenhetsaffärer.
I veckan tog Édouard Louis till Twitter för att stötta Gula västarna: ”Jag har svårt att beskriva den chock jag kände när jag såg de första bilderna. Jag såg foton på kroppar som man nästan aldrig ser i offentligheten och medierna. Värkande kroppar, förstörda av arbete, av trötthet, av hunger och av den ständiga förnedring som de dominerande utövar på de förtryckta (…) Kropparna jag såg på bilderna var min pappas, min brors och min fasters.”
Hans pappa förändras i slutet av boken, i slutet av livet. Han, som hela livet skyllt landets problem på bögarna och invandrarna, kritiserar plötsligt den franska rasismen och vill veta vad sonens pojkvän heter. ”Ägnar du dig fortfarande åt politik?” undrar pappan. ”Du har rätt, jag tror vi behöver en rejäl revolution.”
Édouard Louis skriver: ”Du förändrades över en natt. (…) Men det de gjort med din kropp gör att du aldrig får chansen att upptäcka personen du blivit.”