Sätt in graffitidrönare mot Putins palats

Inbillning eller inte – de flygande objekten borde få oss att slå tillbaka i kriget om narrativet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2022-01-28

Författaren och bloggaren Lars Wilderäng skriver läsvärda technothrillers med genrens typiska besatthet av militär teknologi. I den senaste, Drönarhjärta (2021), flyger ryska drönare över Sverige i samband med ökade spänningar i Östersjön. Många Militärt Överintresserade Personer ser nu boken som en profetia, men att det kommer flygfän lite då och då över eget territorium är inget nytt för vare sig svenska eller europeiska militärmakter.

Drönarnas största poäng är den militärstrategiska kommunikation de ger upphov till, intrången skapar psykologiska ringar på vattnet i den svenska folksjälen. Och vi har sett det förut; Lars Wilderängs verkligt profetiska gärning är att han redan 2017 jämförde drönarna med ubåtarna/minkarna på 80-talet.

Den svenska militärens upplevda oförmåga att få tag på främmande makts påstådda drönare eller ubåtar, har i huvudsak två effekter: Den främmande makten uppfattas, inte minst av dess eget folk, ha ett gigantiskt övertag, och oron sprids i vårt samhälle.

De spekulativa, hysteriska bloggposter och sociala medie-inlägg som följer efter de urskillningslöst medierapporterade observationerna, är såklart en integrerad del i fiendens strategi. De effektsökande MÖP:arna, på såväl ledarsidor som Flashback, gör jobbet åt GRU:s enhet 54777 i Moskva.

Drönarnas popularitet och tillgänglighet har exploderat det senaste decenniet, och de används i en mängd olika civila sammanhang. De levererar läkemedel men också allsköns skit från Amazon, tar bilder på hemliga kändisbröllop och Annika Strandhälls poolbygge.

I Kina finns en enorm mängd utbildade drönarpiloter som arbetar med att spruta bekämpningsmedel över svåråtkomliga odlingar på den kinesiska landsbygden. Kineserna har också världsrekordet i synkroniserade drönaruppvisningar, något de gör gärna och ofta, och vore detta en technothriller skulle möjligheten att sätta kemiskt stridsmedel i tusentals koordinerade drönares vätsketankar komma nu.

I värre konflikthärdar är surrandet uppifrån mer än psykologisk krigföring. Människor på Gaza-remsan, i Nagorno-Karabach och Ukraina anpassar sina liv efter ögat i skyn och i Syrien och Afghanistan betyder drönarna död och lemlästning. Laserguidade vapen har hjälpt Putin och Obama att förnya den kostnadseffektiva krigföringen för att bättre passa hemmaopinionen: färre draperade kistor anländer till Moskva och Washington samtidigt som den geopolitiska balansen ändå kan bombas till önskat läge.

I standardverket Om kriget skriver Carl von Clausewitz att ”krigsföring och dödande utan att bli dödad är en chimär” – den som vill vinna krig måste vara beredd att dö. Men autonoma och fjärrstyrda vapen förändrar grundpremisserna. Risken för skada på egna soldater försvinner när de sitter på ett luftkonditionerat kontor i Nevada. Den minskade risken leder till lägre trösklar för aggressiva politiska beslut, vilka i sin tur skapar geopolitisk osäkerhet och lättantändlig instabilitet.

Inom EU och FN finns regleringsförslag, men det amerikanska utrikesdepartementet kallar drönarna ett ”humant” sätt att kriga. Departementets rådgivare, den relativt nyligen bortgångne miltärteoretikern Avery Plaw, skrev 2012 en opionsskapande artikel i New York Times där rubriken var: Drönarattacker räddar liv – amerikanska och andra.

Sug på den filosofiska, nekro-etiska, karamellen: dödande räddar liv? Amerikanska, värdefulla liv, men också … något annat sorts liv?

Så drönarna över svenska slott och kojor bär med sig ett implicit hot. Amnesty International har i åratal rapporterat om de hundratals civila som dödats i USA:s drönarkrig, och det sista amerikanerna gjorde innan de flydde Afghanistan var att genomföra en slarvig attack i Kabul. Tio döda, sju av dem barn. Inga IS-krigare, inga talibaner. För att låna från Hannah Arendt: de som väljer det minst ondskefulla av två onda ting glömmer ofta att de ändå valde ondskan.

I New York har graffitikonstnären Katsu snöat in på drönarteknologi i mer än ett decennium. Han utrustar de kinesiska besprutardrönarna med sprayfärg och artificiell intelligens för att sedan låta dem gå loss på väggar och enorma reklamtavlor. Plötsligt dyker de upp, målar förprogrammerade throw-up-bokstäver på väggen och försvinner sedan spårlöst.

Drönarna över våra huvuden, imaginära eller ej, borde få oss att slå tillbaka i kriget om narrativet. Det finns en tid för samtal och diplomati, men nu behöver vi stå upp mot drönarstaternas doktrin. En av gamle Clausewitz mest citerade oneliners är att ”krig är en förlängning av policy”, och läser man innantill har Sverige en uttryckligen feministisk och mångfaldspositiv utrikespolicy.

Det ställer oss på diametralt motsatt sida om Putin och hans drönare, så vi bör förklara kulturkrig mot Ryssland. Något annat vore ologiskt; en humanitär stormakt tolererar inte Rysslands år av förföljelse, tortyr och likvidering av opposition, journalister och människorättsaktivister.

Så, käre general Bydén: gör Katsu till vår inhyrda Blackwater-trupp, låt hans drönare tagga Putins palats med lite väl valda ord. Några förslag: ”Pussy Riot was here”, ”Det är din tur, judosnubben” eller varför inte ”Här bor Vladimir – kalsongförgiftaren”. Det skulle hjälpa det värdedrivna tvåfrontskrig som Putin fruktar mest och ge välkommet understöd till oppositionen i landet. Nato hit och Nato dit: i slutänden behövs nog en revolution för att skapa verklig demokrati i Ryssland och stabilitet för ukrainare, balter och gotlänningar.