Sossarna som sålde ut belönas än av politiken
Jag trodde jag engagerade mig i en ideologi – inte någras rätt att berika sig
Jag fostrades politiskt i Göran Perssons skugga. För nästan exakt femton år sedan tog jag min unga lekamen till mitt första politiska möte i SSU Östergötland. Det låste upp ett liv av kunskap och kontakter, en fästman och en arbetarrörelse som gav mig mitt skrivande. Utan detta, ingenting.
Äldre socialdemokrater som läser detta vet att det där steget också innebar något annat, vid sidan om allt det första: Östergötland är ett högerdistrikt. Därmed blev jag också högersosse.
Kring Mona Sahlin, då partiledare, tog män Göran Perssons näringslivstillvända arv och sprang en mil. Det blev pr-byråer och välfärdsbolag. Till och med Maria Wetterstrand, miljöpartist, är numera flyglobbyist.
Ilija Batljan, en gång landstingsråd i Stockholm, blev miljardär på att köpa loss våra kommunägda gemensamma fastigheter och hyra tillbaka dem dyrare. Mikael Damberg talade sig varm om friskolor och vårt främsta mål på SSU-kongresserna var att blockera vänstern från att införa minsta lilla krav på välfärdens privata intressen.
Jag grät nästan av lycka när motioner om arbetstidsförkortning föll. Som studieledare fostrade jag nästa generation likadant. Huvudmannaskapet spelar ingen roll, sa vi. Vinsterna spelar ingen roll, sa vi också. Bara allt regleras ordentligt, sa vi, och begravde våra olustkänslor i utredningar.
Det sitter bara så jävla långt inne att erkänna att Daniel Suhonen, djävulen själv, hade rätt om ett par saker
Visst har socialdemokrater de senaste åren bett om ursäkt och gjort avbön, men då från ”Sahlinismens” (en term myntad av den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden) progressiva värden. Vi var naiva inför invandringens konsekvenser, har det hetat.
Nog har vi värre synder att bekänna.
De flesta socialdemokrater jag känner till höger har också lämnat detta bakom sig. Visst hade vi fel. Det sitter bara så jävla långt inne att erkänna att Daniel Suhonen, djävulen själv, hade rätt om ett par saker.
För vissa andra är det ändå långt bekvämare att låtsas som att den egna politiken inte berikade några få genom den segregation som blev dess konsekvenser. Niklas Nordström, då känd för den så kallade Primeskandalen när hans pr-byrå ska ha fått betalt av Svenskt Näringsliv för att driva socialdemokraterna till höger, är ett paradexempel.
Efter att genom märkliga turer ha blivit av med sin post som kommunalråd i Luleå återkom han härom veckan till politiken. Ulf Kristersson har utsett honom till sin nya industrisamordnare.
Bolaget Nordström var ordförande i fram till nyss har miljonskulder till Kronofogden, enligt tidningen Affärsvärlden. Hans cv skvallrar om ett myller av konkursade assistansbolag.
Men vem behöver kompetens när man har vänner?
Dessa verkar Nordström ha samlat kring sig genom att det senaste året twittrat IDF:s talepunkter, att väst står inför vägvalet högerextremism eller islamistisk underkastelse och kritik mot könstillhörighetslagen. På Nordströms konto är Svenska Dagbladets ledarsida bättre representerade än socialdemokrater. Efter EU-valet spred han glatt vidare högerns främsta förklaringsmodell till resultatet: Invandrarna påverkade det genom att rösta enligt sina intressen, och det är ett … hot mot demokratin?
Hur var det möjligt att få en 19-årig SSU:are att låta som en timbroit?
I 15 år har jag följt socialdemokratins och min egen politiska förflyttning. Samtidigt har jag utvecklat enorma tillitsproblem. Mindre inför Socialdemokraterna och mer mot mig själv. Hur var det möjligt att få en 19-årig SSU:are att låta som en timbroit?
Jag vet att jag fortfarande är socialdemokrat. Vänsterpartister och vänsterpartistiska socialdemokrater kan med jämna mellanrum förvånas över hur mycket jag faktiskt är det.
Jag gillar storindustri med kollektivavtal, jag gillar gruvor och tycker inte att försvarspolitiken har plats för någon som helst idealism. Jag tror fortfarande mer på utredningar, pappersvändare och på lokala kaffekokare än vad jag tror på slagord och demonstrationer.
Samtidigt tror jag att också min avbön är nödvändig. Jag såg det inte komma. En gång trodde jag att jag engagerade mig i en ideologi – och inte i äldre mäns beräknande självberikanden.
Jag var naiv.