Freedom under ansvar när Stockholm firade
Vårt öppnande var lika lagom som en gång våra restriktioner
Vi har levt med restriktioner länge nu, men hur länge? Jag minns inte. Är det 18 månader eller 18 år? På onsdagsmorgonen avslutar en av Aftonbladets nyhetschefer vårt digitala morgonmöte med orden ”ha en bra freedom day allihopa”.
På vår sajt svarar 70 procent att Sveriges öppnande gör dem oroliga. Resten tycker att det känns bra. Jag hör till den senare gruppen, jag har längtat. Ut ur ensamhetens helvete, in i den levande stadens nattmyller. Ge mig cellskräck och fötter som trampar på mina nyputsade skor. Ge hit.
Vad hinner man med under 18 månaders restriktioner? Jag hann med en skilsmässa, en flytt, ett nytt jobb. Jag hann med livsledan och hopplösheten i allra mörkaste februari. Minns ni? Vi satt hemma, fula och frusna och bleka, vi tillbringade timmar framför allt uslare tv-serier, vi mådde inte bra. Vi betyder jag.
Men plötsligt är det 29 september, FREEDOM DAY, och jag har tvingat med mig min kompis Gustav. Vi måste smaka på friheten, här i form av en L.A Burgare på L.A Bar i Årsta. Det är länge sedan vi hatade allt i soffan i vintermörkret och den trevliga servitrisen på L.A Bar säger att de haft folk hela tiden.
Den stora skillnaden är att de slipper ha avstånd mellan borden och att folk får beställa i baren igen. I kväll är restaurangen fylld av göteborgare, de ölar och vrålar fram Gais till en derbyseger mot Örgryte. Men de är skötsamma, ingen tar sig några våldsamma friheter trots all denna freedom.
Två öl var innan vi åker in till Skånegatan, där ska min safari i det restriktionslösa förfallet fortsätta. Men ingen är där. Det känns som söndag.
På en av Stockholms minsta barer, Yttons, den hette Snotty förr, får vi i alla fall trängas lite. Jag var stammis här förr. När jag var yngre och smalare. Någon stöter till mig med axeln, ölglaset skumpar ut en centiliter i trängseln, en tjej tränger sig fram, ursäktar sig och plockar jacka efter jacka efter jacka från krokarna mellan mig och ett annat sällskap. Trängseln gör mig varm om axlarna och fötterna. Jag tycker om det.
Efter en öl går vi till Polhem, ett härligt hak i närheten. Det är stillsamt även där, men vi trycker ihop borden och sitter 13 i samma sällskap, förbjudet bara dagar innan. På gatan utanför står elsparkcyklar och en byggcontainer. I övrigt ekar Södermalm fortsatt tomt.
Två öl blir det innan jag tar med mig min kompis Hanna och åker till Stureplan. Här måste det väl ändå vara kaos och karneval, kanske ett slagsmål eller allra minst en övertänd vakt som trycker ner nån stackare i asfalten? Enligt Aftonbladets rapportering är det så mycket folk och trängsel att människor måste tryckas in på trottoarerna för att inte ramla ut i biltrafiken. Själv ser jag bara städade köer och en entusiasm som nog måste beskrivas som återhållen.
Vi går in på Spy Bar, det var här influencers och poddkändisar blev filmade, skandaliserade och hatade när de rörde sig till musik mitt under brinnande pandemi. Nu sitter poddkändisarna, programledarna och streamingsuccéskådisarna duktigt på stolar eller står med burköl i handen i små sällskap. Ingen skriker, ens tjoar, allra minst jag. Men det finns en tillstymmelse till liv, i två av rummen dansas det, basen trycker sig in i kroppen och fläktar mina byxor, det är kvällens bästa känsla trots att jag bara betraktar, utan att någonsin vara nära att ta ett eget danssteg.
Vid bästa bordet sitter Aftonbladets unge kolumnist Frasse Levinsson. Han ser glad ut och säger att jag måste nämna i texten att det var han som ordnade plats på gästlistan, jag lovar att göra det.
Jag vet inte hur många öl det blir på Spy bar, kanske tre. Smaken av frihet är den här kvällen mild och mjuk, vår freedom är försiktig och ansvarsfull. Vid 02 är jag hemma, funderar på om det varit en bra kväll eller inte. Jo, jag tror det. Stockholm har varit lugnare än jag trott. Vårt öppnande har varit lika lagom som en gång våra restriktioner.
På twitter ser jag ett klipp från Australien där polis brottar ner och handbojar en man, mitt på ljusa dagen. De säger att de ingriper för att han inte har något giltigt skäl att vara utomhus. Och det är då jag inser vad det är jag älskar. Att jag får vara ute utan något giltigt skäl, nu tillsammans med fler, med högre musik, närmare varandra, med möjlighet att röra sig i lokalen, byta bord, träffa nya.
Det här må vara en nästan död stad även efter freedom day, vi tycks inte längta kaos, inte på allvar. Men det är åtminstone, för att tala med Thåström, en vacker död stad. Värt varenda spänn.