Nu ska rasprofileringen få ett juridiskt stöd
Polisens godtyckliga kontroller blir del av en informell apartheidprocess
Den 14 maj 1931 öppnade svensk militär eld mot ett demonstrationståg.
Skjutningarna hade föregåtts av strejker och sympatistrejker på sågverken, efter att cheferna försökt sänka arbetarnas löner. Arbetsgivarna svarade i sin tur med att kalla in strejkbrytare. Den 14 maj slöt fackföreningarna upp i protest. Runt 3 000 personer marscherade gemensamt mot strejkbrytarnas förläggningsplats.
De möttes av militären som riktade sina vapen mot demonstranterna och sköt ihjäl fem personer.
Skotten i Ådalen ledde till lagändringar och en bred politisk enighet om att militären inte längre skulle få sättas in mot den egna befolkningen i fredstid.
Ett knappt sekel senare börjar denna princip omförhandlas.
”Varför sköts det inte skarpt? Varför har vi inte hundra skadade islamister, hundra skadade kriminella, hundra skadade upprorsmakare?” utbrast Ebba Busch i våras, efter en våg av protester i landets förorter.
I boken När betongen rätar sin rygg – Ortenrörelsen och folkbildningens renässans beskriver författarna Ove Sernhede, René León Rosales och Johan Söderman hur förorten allt oftare beskrivs med hjälp av krigsterminologi. Ibland explicit, genom utspel om att militär bör sättas in i förorten. Men lika mycket genom att förorten beskrivs som en kaotisk plats som ska ”återtas” av polisen. ”Vi har områden i Sverige där det nästan pågår krig”, med Ulf Kristerssons ord.
Sociologen Stephen Graham har beskrivit det här ideologiska skiftet som ”militär urbanism”. I Belägrade städer understryker han hur politiker medvetet raderar ut ”den traditionella åtskillnaden mellan militär och civil sfär, lokal och global nivå och nationell insida och utsida”. Gränserna dras nu inte bara runt nationens territorium, utan rakt genom staden. I stället för att tala om fattigdom, hyreshöjningar och inflationens påverkan på de redan resurslösa talas det om ett krig mot brottsligheten, ”ett krig som är obegränsat i tid och rum”.
När man är så kallad utlänning tar de alltid det ett snäpp till, det blir frågor som: är detta din bil?
Ingen militär har satts in i förorten (än) – men det behövs knappast när polisen i stället tilldelas militära befogenheter. Med Tidöavtalet öppnar regeringen upp för hemlig dataavlyssning utan konkret brottsmisstanke – alltså spioneri mot den egna befolkningen. De öppnar också upp för ökad polisiär kontroll i form av visitationszoner: Polisen ska ges möjlighet att stoppa och visitera personer och fordon på ”en viss geografisk plats” utan konkret brottsmisstanke. I praktiken sker det redan.
– Jag har aldrig fått en motivering om varför jag blir visiterad. Jag har noll makt när en polis kommer mot mig. Om jag säger ifrån blir jag kränkt på ett hårdare sätt och jag vill inte bli förnedrad av en polis framför folk. Man skäms när folk går förbi och ser att man blir stoppad, säger Amir som bor på Rosengård och har blivit stoppad ett flertal gånger av polisen utan att veta varför. En gång när han skulle till ett bröllop tvingades han ta av sig skorna och stå barfota i snön. Efter att ha genomsökt bilen och visiterat honom bötfällde polisen honom – för att det saknades en varningstriangel i bakluckan.
– Det brukar hända mig titt som tätt. Det kan vara allt från en vanlig rutinkontroll när man är ute och kör. När man är så kallad utlänning tar de alltid det ett snäpp till, det blir frågor som: är detta din bil? Kan du kliva ur bilen? Det blir en mer långdragen process än det brukar, säger Adnan, som också bor i Malmö.
– När jag träffar polisen i tjänst är det helt annorlunda. De säger att vi gör ett fantastiskt jobb. Sen när jag träffar någon utanför jobbet blir jag stoppad. Då är det helt annorlunda, säger Soraya, som är uppvuxen på Möllevången.
Amir, Adnan och Soraya jobbar med ungdomar och samtliga vittnar om dubbelheten i att försöka få ungdomarna att ha förtroende för myndigheter – samtidigt som både de själva och barnen gång på gång blir stoppade och visiterade av polisen utan giltig förklaring.
– Det gör att man tappar tillit till polisen. Om det händer mig något ska jag vända mig dit? Deras auktoritära sätt gör att man nästan tänker tvärtom. Jag kan ta en annan väg när jag ser polisen, för att slippa bli stoppad. Jag skulle egentligen velat gå den vägen, och borde egentligen vara mer trygg när jag ser polisen. Det är samma med kidsen, de vill hellre undvika mötena med polisen, säger Adnan.
Deras erfarenheter styrks av den trygghetsundersökning, dock med fokus på Stockholm, som genomförts av den ideella föreningen Folkets Husby, tillsammans med kriminologen Leandro Schclarek Mulinari. Femhundra personer i Järva-området har svarat på enkätfrågor om upplevelser av rasism, rasprofilering och hur de påverkas av våldsdåd i närområdet. Siffrorna är häpnadsväckande.
Lagen säger visserligen ingenting om att polisen främst ska visitera och avlyssna unga svarta och bruna män i förorten.
Tre av fyra deltagare med svensk bakgrund uppger att de aldrig stoppats av polisen. Medan 27 procent – nästan en tredjedel – av personerna med bakgrund i Afrika söder om Sahara uppger att de blivit stoppade av polisen fler än tio gånger under de senaste tolv månaderna. Bland de svarande med ursprung i Mellanöstern har majoriteten stoppats av polisen vid något tillfälle. Så många som 79 procent av de som deltagit i enkäten uppger att de sällan eller aldrig fått en giltig motivering till varför de stoppats.
Så här har vardagen sett ut för förortsinvånarna innan polisen haft laglig rätt att visitera personer utan brottsmisstanke. Nu får rasprofileringen dessutom juridiskt stöd.
Lagen säger visserligen ingenting om att polisen främst ska visitera och avlyssna unga svarta och bruna män i förorten. I stället kan vi förstå polisens godtyckliga kontroller som det Daniel E. Georges-Abeyie kallar petit apartheid. Till skillnad från ett formellt apartheidsystem, där medborgarna uttryckligen delas in enligt raskategorier, fångar petit apartheid in de informella apartheidprocesser som gör medborgarna olika inför lagen.
I Sverige handlar det bland annat om att stigmatisera geografiska platser, och därmed människorna som bor där, eller om att göra lagen medvetet luddig (som hänvisningarna till ”gängkriminella”, som inte har någon tydlig rättslig avgränsning). Petit apartheid handlar också om att se hur lagen tar sig uttryck i praktiken – allt det som sker dagligen utan att återrapporteras. Bilen blir stoppad. Man blir ”slumpmässigt” visiterad. Man är på väg till ett bröllop och tvingas stanna, bli visiterad, ta av sig skorna och stå barfota i snön.
Det är en rättslig begränsning av rörelsefriheten.
Men eftersom man pratar om platser i stället för människor, place i stället för race, begränsas också någonting annat: Möjligheten att erkänna rasprofileringen som just rasprofilering.
”Om någon knackar på min dörr och jag har rent mjöl i påsen har jag absolut inga problem med det” säger sverigedemokraten Richard Jomshof i en DN-artikel.
Så låter det när man först urholkar rättssäkerheten, och sedan omöjliggör kritiken av polisens godtyckliga kontroller. Ifrågasättandet av att pekas ut som skyldig likställs med att faktiskt vara skyldig.
Det är krigets logik, Stephen Grahams militära urbanism; här får våldsmonopolets makt inte påtalas eller fördömas.
Skulle man gå steget längre, och inte bara ifrågasätta varför politikerna målat upp förorten som nationell fiende, utan faktiskt också göra uppror mot demoniseringen, så kommer svaret lika snabbt.
Knappt hundra år efter att militären vände sina vapen mot arbetarklassen kräver en kristdemokrat att historien ska upprepas.
Frågan för alla andra är om de kommer att anmäla sig som värnpliktiga i detta inbillade krig. Kommer de, likt strejkbrytarna, ställa sig på samma sida som den som blickar bort mot upproret och fråga sig:
”Varför sköts det inte skarpt?”
Fotnot: Adnan, Amir och Soraya heter egentligen någonting annat.