Vogue Scandinavia är en skatt – för den rika
Den slappa kritiken av magasinet ger bara mer makt till modebranschens mäktiga
Första gången jag hörde någon yttra orden ”skandinaviska Vogue” var våren 2014, när jag fortfarande jobbade på modetidning. Skulle Cia Jansson, Jonna Bergh eller Martina Bonnier bli chefredaktör? Då som nu ensamma i landet om den kombination av kommers, kunnande och – viktigast – kändisskap som krävdes.
Under samma period försvann yngre generationer från scenen, gnällandes på låga löner och dumma chefer, men mest på mode i allmänhet. Det viktigaste som modejournalist var att verka ointresserad av fältet du arbetade inom. Många, även undertecknad, flydde fortet.
Vogue Scandinavia avtäcktes nyss. Valet föll på Martina Bonnier. Mottagandet skvallrar om att ungdomen fortfarande anser det ball att inte ha koll på sina papper. Här har vi en bilddriven digital produkt, men alla blajar om kändisen (Greta Thunberg) som frontar det tryckta omslaget. Helt i linje med ägaren Condé Nast strategier, som gärna har ensamrätt på att diktera modet utan svårare invändningar.
Val av fotografer, stylistteam, tillgång till designers, sammanhållen estetik – sådant är kärnverksamhet, men engagerar få bedömare
I Göteborgs-Posten provtänker skribenten Anna Björklund: ”Jag gissar att världens mest prestigefyllda modemagasin kostat på sig både hår och smink till sitt nordeuropeiska debutnummer”. Ja, makeupartisten och hårstylisten Helen Borg bland andra, vilket står i magasinet du har åsikter om. Björklund grunnar vidare: ”Det hade kunnat vara jag på Vogues omslag”. Nej, det hade det inte.
Val av fotografer, stylistteam, tillgång till designers, sammanhållen estetik – sådant är kärnverksamhet, men engagerar få bedömare. Världsduon Alexandrov Klums bilder förblir okommenterade. Istället nöjer vi oss med att skicka ytterligare en antikapitalistisk faktura till Frilans Finans. Men när ingen orkar jobba får den som redan har makt mer.
Skandinaviska Vogue skänker bildspråk på internationell nivå och ger läsaren fri tillgång till modets valv. En häpnadsväckande laserskuren rock från Balenciaga – check. Hurra, en svampmönstrad silkesklänning från Del Core utan maskinsömmar! Här finns mer kunskap om världens största kulturyttring än vad Aftonbladet Kulturs samlade häfte i ämnet erbjuder. En skatt, kort sagt.
Men gåvan smärtar. Vogue Scandinavia är också en påminnelse om att det som kunde vara subversivt – kläder, konst, sex – numera är något att accentuera kontoutdraget med.
Hur mycket driv Martina Bonniers assistenter än har förblir de oförmögna att arbeta för dem som behöver mode mest: de panka och ensamma, de mobbade och utslagna. Vi som borde gjort motstånd mot den framgångshegemoni som redaktionen saluför prioriterade åtta timmars sömn och fungerande relationer. Förståeligt, men resultatet är ännu mer kläder för så kallade starka kvinnor, medan de svaga blev utan, den här gången också.