Det finns något nytt att säga om moderskapet
I Torrey Peters ”Detransition, baby” får vi föreställa oss en framtid utan förebilder
Det finns en tanke i vår kultur om vilken tid som ska räknas, och vilken som kan räknas bort. Tiden är inte jämlik, vi lägger rutinmässigt olika vikt vid olika tidpunkter i våra liv och olika episoder i en berättelse. I romaner ger vi ofta slutet en förklarande innebörd, medan vi i verkligheten ofta gör tvärtom och lägger allt för mycket vikt vid någons ursprung.
Torrey Peters roman Detransition, baby, på svenska i översättning av Julia Gillberg (Albert Bonniers förlag) ställer de flesta sådana antaganden på huvudet. Litterära transfigurer verkar ofta göra konstiga saker med tiden. I Virginia Woolfs Orlando (1935) lever huvudpersonen i hundratals år och byter kön mitt i. I Peter Kihlgårds Fadder Teiresias vår (1988) om siaren Teiresias som byter kön två gånger, växlar berättelsen plötsligt, mitt i en mening, från grekisk antik till svensk samtid.
Det där ordet återkommer ju ofta, även om vi inte ska använda det: ”byta”. Trans är enligt en vanligt definition något man gör, snarare än något man är. Ofta gör själva tiden en transfigur – en transition förutsätter ju före och efter. När man överskrider gränserna mellan olika kön, är ”skrider” ett verb. Och den som skrider åt ena hållet kan också skrida tillbaka.
Detransition, baby handlar om Reese, Ames och Katrina. Reese är en transkvinna som längtar efter barn. Hennes ex Ames, tidigare Amy, som inte klarade av att leva som transkvinna har gjort Katrina gravid. Problemet är att Ames gärna blir förälder, men inte vill bli pappa, kan inte stå ut med något som liknar en cismans papparoll. Hans lösning är en tidsresa: Reese har bara känt Ames som kvinna, och om hon blir medförälder kan hon stå för en korrigerande blick där Ames är något annat än en far.
”Detransition, baby” handlar om att föreställa sig ett annat förflutet och en ny framtid, utan några förebilder
En korrigerande blick från Ames förflutna ska förändra hans framtid. En mer saklig, som han känner det, mer äkta blick än någon cisperson kan erbjuda. Både romanen som helhet och de enskilda kapitlen följer ungefär samma mönster: berättelsen börjar mitt i handlingen. Efter en liten bit gör berättaren en tillbakablick för att förklara och fylla i, innan den fortsätter med att berätta slutet.
Det är knappast en ny observation att transpersoner är kronologiskt utmanade och lever i en annan ordning än den vanliga. Utan att veta det verkar många författare har uppfattat samma sak, långt innan litteraturvetaren Jack Halberstam myntade begreppet ”queer time” i boken med samma namn. Till exempel Virginia Woolfs Orlando och Maria Gripes Skuggan över stenbänken.
Sandy Stone skrev i essän The Empire Strikes Back att transmemoarer, med Lili Elbes Fra mand til kvinde som det nu mest kända exemplet, ofta får problem med att bevara sin heterosexuella trovärdighet om man växlar kön mitt i ett sexuellt aktivt liv. Lösningen blir rent litterärt att skapa en tvillingpersona, där den första manliga i princip kan dö och lämna plats för den andra kvinnliga i ett givet könsbytesögonblick.
Detransition, baby handlar om att föreställa sig ett annat förflutet och en ny framtid, utan några förebilder. Att se på sitt förflutna med nya ögon, vilket är det uppenbara resultatet av att transitionera men egentligen är något vi alla gör, hela tiden. Den djupa smärtan inför det förflutna som romanen beskriver, handlar om att ha slösat bort allt för många år på att vara någonting som man sedan måste förkasta.
Som så många andra böcker den här våren handlar Detransition, baby om moderskap. Men till skillnad från nästan alla andra, har Torrey Peters något nytt att säga om det. Det finns inga manus för hur en trio kvinnor är föräldrar tillsammans. De måste, som Ames säger, uppfinna allt från grunden: ”Kanske är allt det här så pass obekvämt och komplicerat och utan motsvarighet just för att vi försöker föreställa oss en egen lösning.”
Det är nästan aldrig särskilt logiskt att berätta en historia kronologiskt. Vilken banal historia som helst behöver ofta berättas från mitten. In medias res, mitt i handlingen, precis som Sofokles tragedi om Oidipus inte börjar från början, med en profetia om att Laios och Iokastes son ska komma att mörda sin far och gifta sig med sin mor. I stället är tragedin nästan fullbordad redan när den börjar och dramat som utvecklar sig handlar sedan om att Oidipus sakta inser det som publiken redan vet. Framtiden har gett det förflutna en ny betydelse.
Också min livsberättelse blir mer logisk om den börjar i mitten. Utan att veta vad jag gjorde när jag var trettio, kommer få saker som föregick det året att vara begripligt. Detsamma gäller förmodligen också dig: våra liv får ny mening i efterhand, vår val får nya konsekvenser hela tiden. Detransition, baby undersöker relationen mellan personliga och litterära narrativ. Kanske kan den säga något om hur man läker till synes uppbrutna narrativ. Det finns fler sätt än vi är vana vid att hantera det enda man verkligen kan lita på att livet ger: osäkerhet och förändring.
Maria Ramnehill är litteraturkritiker i Göteborgs-Posten. Bylinefoto: Petter Trens/GP