Ingen är riktigt fri förrän alla är fria
Den feministiska kampen har enat motståndet mot regimen
Det är en ständigt pågående kamp veckorna innan norooz, det persiska nyåret som infaller på vårdagjämningen i slutet av mars. Vintern kan inte bestämma sig – ska den stanna eller ge sig av? Snön har klätt Damavands topp i en vit dräkt och det är fortfarande friskt på morgnarna men de små lövens intensivt ljusgröna färg insisterar på att det är dags för något nytt. Ett skifte.
Den 8 mars 1979 i Teheran var just en sådan dag. Det till och med snöade en kort stund, en vinterns sista suck. Knappt en månad tidigare hade revolutionen segrat och våren väntade på att blomstra, både runtom och inom iranierna. I över ett år hade de gjort allt för att störta shahens diktatur, och lyckats. Förväntan över det nya, jämlika och demokratiska Iran som skulle byggas upp var elektrisk.
Att fira den internationella kvinnodagen hade planerats sedan tidigare men blev plötslig ett absolut måste detta revolutionsår. Dagen innan, den 7 mars, förkunnade Ayatollah Khomeini att kvinnor utan hijab inte skulle få tillträde till arbetsplatser och statliga byggnader.
Demonstrationen den 8 mars 1979 kom enbart att handla om detta. Ursinnigt vällde hundratusentals, främst kvinnor, ut på gatorna. Med knutna nävar och höga rop gick de i demonstrationståg som tycktes sakna slut. Protesten pågick i flera dagar och fick Khomeini att tillfälligt backa om obligatorisk slöja. Detta kom – symboliskt nog – att bli den största folkliga missnöjesyttringen mot islamiseringen av revolutionen.
Så småningom kom slöjtvånget att bli en av den islamiska regimens själva grundpelare, ett tvång som upprätthålls än i dag av sedlighetspolisens våldsamma repression.
Motståndet dog dock aldrig ut, utan har varit levande ända sedan den historiska kvinnodagen 1979. I höstas kulminerade det när en ung, kurdisk kvinnan vid namn Mahsa Jina Amini dog efter att ha släppts från sedlighetspolisen.
Till och med kvinnor med slöja hörs varje vecka ropa ”med eller utan slöja, revolutionen ska segra”
Från att i över fyrtio år ha varit en individuell protesthandling från kvinnor som vägrar täcka allt hår kom den att bli landsomfattande med en enighet som fått den islamiska regimen att skaka i grunden. Även om det periodvis setts mellan fingrarna på hur långt ner sjalen får glida är prästerskapet bevisligen inte berett att förhandla bort slöjtvånget, inte ens för systemets överlevnad. Demonstranterna är lika, om inte mer, övertygade om att det måste bort – tiden för reformer och förhandlingar är förbi. Kravet är per definition ett revolutionärt sådant i dagens Iran.
Det dröjde heller inte länge innan rörelsen kastades ut i ett – för att låna den iranske sociologen Asef Bayats ord – revolutionärt ögonblick. Resningen utgörs nämligen inte bara av kvinnor, utan av ”ett superkollektiv där olikheter i klass, kön, etnicitet och religion temporärt upphör för den gemensamma saken”, som Bayat uttryckte det nyligen i en numera bortcensurerad intervju med tidningen Etemad.
Men hur lyckades ett till synes rätt så avgränsat krav ena en hel nation? Hur kommer det sig att slagorden zan, zendegi, azadi (kvinna, liv, frihet) blev startskottet för den feministiska revolution som snart träder in i sitt andra halvår? Varför ropar man ”död åt diktatorn” över hela landet, från Kurdistan i nordväst till Baluchistan i sydöst, från Rasht i norr till Ahvaz i söder? Till och med kvinnor med slöja hörs varje vecka ropa ”med eller utan slöja, revolutionen ska segra”.
44 år av islamisk regim har varken erbjudit frihet, bröd eller jämlikhet. Inflationen är skyhög såväl som arbetslösheten. De flesta måste ha flera arbeten för att få det att gå ihop. Om arbetare ens får ut sin lön. Sanktionerna har slagit hårt mot gemene man, samtidigt som landets elit berikat sig själv. Torkan breder ut sig utan att det varken finns en ansats till hushållning eller planering från korrupta politiker. Valen var femte år är en fars och det existerar varken mötes- eller yttrandefrihet. Ja, listan kan göras lång men det som till slut fick bägaren att rinna över var den klaustrofobiska känsla som så gott som alla iranier känner.
Få har så briljant skildrat denna känsla av instängdhet som den iranske regissörenen Jafar Panahi som sedan flera år har belagts med både husarrest, yrkesförbud, utreseförbud och fängelsestraff. I sin bioaktuella film ”No Bears” visar han med lika delar komik och tragik hur diktaturen, bakåtsträvande traditioner och västs gränser och murar mot iranier håller på att kväva ihjäl dem. När regimen dessutom inte nöjer sig att kontrollera det offentliga rummet, utan envisas med att övervaka och kontrollera även människors privata sfär finns där inget syre att inandas i den kompakta och korrupta diktaturen.
Förutom ett kippande efter luft är revolutionen i Iran lika mycket ett försök att återta förlorade drömmar och tillintetgjorda liv.
Ännu går det inte att se varthän den bär. Med massiv repression i form av massarresteringar, tortyr, sexuella övergrepp och dödsdomar gör regimen allt för att kuva den. Men upproret har en unik styrka: kvinnors centrala roll har redan utmynnat i ett paradigmskifte, menar Bayat. När kvinnor så bestämt kräver frihet och värdighet reflekterar de alla iraniers strävan efter detsamma.
Ingen är fri förrän alla är fria, heter det. I Iran har friheten börjat sippra ut ur zan, zendegi, azadi. Många kvinnor har kastat av sig slöjan i offentligheten trots sedlighetspolisens nedslag. Skolflickor fortsätter vråla ut sin frihetslängtan med sina gälla röster trots försöken att tysta dem genom massförgiftning. Arbetare strejkar trots risken att förlora sina arbeten och etniska minoriteter låter sig inte tystas trots vapnen som riktas mot dem.
I skrivande stund pågår kampen återigen. Senast för två veckor sedan föll snö över norra delen av Iran. Men norooz närmar sig och allt talar för att våren kommer att segra. Och kanske även den feministiska revolutionen.