Oändliga perspektiv under Hallands himmel
Ingela Strandberg är den svenska poesins countrydrottning
Publicerad 2020-02-05
Städerna finns en bra bit bort. De är mest platser att känna sig obekväm på. Det här är bygdegårdarnas och potatisåkrarnas och de gryningstunga slaktdjurstransporternas land. Stjärnbilderna brinner över onda och goda, över levande och döda. Busskurens rutor är alltid sönderslagna.
Ingela Strandberg från Grimeton i Halland är ett gott exempel på regeln att de flesta betydande svenska poeter har sina rötter nån annanstans än i Stockholm. Bilden är ganska tvivelaktig men jag blir inte av med den: Ingela Strandberg är den svenska poesins countrydrottning.
Hennes poesi är kärv men innerlig. Som skydd mot innerligheten bär hon ett knogjärn i fickan. Hennes persona har drag av tuff raggarbrud, av jaktgudinna och bondmora, av bondesamhällets outcast. Sensualiteten finns där i stort mått, den lyser men den är ibland full med löss.
I den nya boken möter hennes diktjag nattmannen, den mångtydige älskaren. Men vi läser ingen konventionell berättelse, snarare ett väl sammanhållet knippe meditationer kring ett nästintill mytiskt stoff. Nattmannen är bödeln, hästslaktaren, den livsfarlige men åtråvärde mannen. Kanske är det han som är Orion på natthimlen. Han luktar blod men man anar att han ändå är bror till den vackre och veke Narkissos. Dikterna inventerar alla hans uppenbarelseformer, och alla heter något på ”död”. Vi befinner oss ”en kvällsmjölkning från döden”.
Hästkroppar flås. Spädbarn läggs i jorden. ”Avrättningsplatserna görs i ordning om och om igen”. Den renhet jaget finner hos nattmannen är det ingen som förstår. Här finns en moral för de nedersta, för de mest utblottade. Hierarkierna löses upp och friheten blir synlig. Nattmannen kan vara en hednisk smed som formar om diktjaget:
”Jag vill vara där du är, nattman / Därifrån / kan jag se strukturerna / Hur de svävar fritt / Jag avsäger mig allt sken all sömn / Jag vill att du / bär mig genom alla världar / rakt in i ditt läger / Till smedjan och din eld / Det är iakttagarens plikt att gå / till det stup där alla former löses upp / Jag har varit där förut / Ta mig dit igen”.
Det här är ingen vanlig förnedringsromantik. Den kvinnliga erotikens utsatthet öppnas mot en moralisk frigörelse som – jag kan ha fel här – ligger ganska nära kristendomen och dess syndaförlåtelse.
Perspektiven vidgas mot det oändliga under Hallands himmel.