Därför är USA ingen demokrati
Göran Greider om hur folkets vilja krossas av mäktiga miljardärer och Högsta domstolen
Internationell och svensk press har översvämmats av rapportering och kommentarer inför det amerikanska mellanårsvalet som äger rum i dag. Ingenting går ju upp mot amerikanska val. De hör till de bästa av de amerikanska tv-serier som redan dränker världen.
Att se Oprah Winfrey hålla tal för Stacey Abrams i Georgia – hon kan bli den första svarta kvinnliga guvernören i landets historia – slår allt vi såg i den svenska valrörelsen. Plötsligt är Obama på scenen igen, när han kämpar för demokraten i Florida. Och fortfarande är det få som kan titta sig mätta på Donald Trump som flyger och far mellan massmöten och varnar för invasionen från Sydamerika.
När Bernie Sanders säger att mellanårsvalet inte bara ska få handla om Trump, utan om sjukvård och klimatfrågor, låter han ju nästan tråkig och liksom inte tillräckligt amerikansk. Vi vill ju bländas och fascineras av USA!
Men valdeltagandet i amerikanska val är lågt, i mellanårsvalen extremt lågt: Amerikansk demokrati hör till de absolut sämsta i världen, rent av långt sämre än i många riktigt fattiga länder.
Och kanske är det just det som är det riktigt spännande med dessa val: Att det går att argumentera för att USA mindre är en demokrati än en plutokratisk republik. Bara detta oerhörda att valet går av stapeln en vanlig jävla tisdag, så att vanligt folk får svårt att ta sig till vallokalerna (om de ens lyckats registrera sig), säger egentligen allt. De senaste tio åren har voter purges – rensning i röstlängderna – ökat dramatiskt, med benäget bistånd av Högsta domstolen, särskilt i stater med en historia av rasdiskriminering.
I boken Democracy in America? som kom för några år sedan konstaterar författarna Martin Gilden och Benjamin Page att den ”genomsnittlige amerikanen har mycket litet eller inget inflytande över den federala regeringspolitiken.” När de båda forskarna intervjuades i Washington Post av en tidigare medarbetare till Joe Biden, löd den första frågan: ”Förklara frågetecknet i bokens titel! Menar ni att USA inte längre är en demokrati?”
I princip blev svaret på frågan ja. De bygger slutsatsen på omfattande analyser där jämförelser görs med vad det amerikanska folket anser om saker och ting i samhället och de beslut som sedan fattas, eller inte fattas av kongressen. De är själva smått chockade över undersökningens utfall: Vanligt folk har inget att säga till om.
Över tid finns det klara och permanenta folkliga majoriteter i USA för att minska ojämlikheten, stärka det sociala skyddsnätet, satsa på skolor och infrastruktur, beskatta höginkomsttagare. En nyligen genomförd enkät från Harvard visade att det bland unga väljare finns tydliga majoriteter för en rad självklara jämlikhetsreformer.
Problemet är att dessa opinioner, denna folkvilja, enligt Gilden och Page helt enkelt ”omintetgörs” av mäktiga lobby- och bolagsintressen och av en Högsta domstol som sätter grimma på demokratin. De går igenom rader av miljardärer och multimiljonärer som pumpar in pengar i partiernas kampanjer och bilden är fullkomligt förskräckande.
Dessutom är det en ond cirkel: Ju rikare de översta skikten blir, desto mer pengar kan de satsa i kampanjpengar. Mellanårsvalet 2018 spenderas det mer pengar än någonsin. ”Ekonomisk ojämlikhet och demokrati befinner sig i en allvarlig konflikt”, konstaterar de kallt. Gilden och Page drar sig inte för att sataniskt nog jämföra den amerikanska demokratins verkliga makthavare med det iranska väktarrådet, som avgör det mesta i iransk ”demokrati”.
Naturligtvis vet de flesta av oss, liksom även amerikanarna, att pengar avgör amerikanska val, oftast redan tidigt i processen när de första kandidaterna vaskas fram inom partierna. Men att effekterna är så överväldigande har vi nog inte klart för oss. En ordinär senator kan tvingas lägga ner merparten av sin arbetstid just på att viska sweet nothings to potential donors.
Bägge de stora partierna cashar in. Men de miljardärer som stöder demokraterna är progressiva nästan enbart när det gäller rasism, miljö eller hbtq-frågor; ytterst sällan när det är frågan om att bekämpa växande klassklyftor. Vilket de flesta amerikaner vill.
De mest frekventa orden i rapporteringen kring mellanårsvalet i svensk press är förstås ”spännande”, ”polarisering” eller ”Trump”. Men det där ordet ”polarisering” som vi ständigt och jämt får höra är i grunden vilseledande – så länge det inte kopplas samman med frågan om växande ojämlikhet.
Fenomenen samvarierar, vilket också var budskapet från den amerikanske statsvetaren Nolan McCarty när han nyligen besökte Sverige: ”Således leder polarisering till mer ojämlikhet och mer ojämlikhet leder till mer polarisering.” Precis som Page och Gilden konstaterar han att ökad ojämlikhet stärker ”den relativa betydelsen av rika medborgares finansiering av valkampanjer.”
Amerikansk politik är fast i en ond cirkel. När inget görs åt skenande inkomstklyftor och kapitalkoncentration hamnar fokus på precis det som Trump vill: migration och nationalism.
Vilken aktör kan bryta den onda cirkeln? Amerikansk fackföreningsrörelse är svagare än på årtionden, även om organiseringen ökat något de sista åren. Försvagningen beror på klasskamp uppifrån: Från bolag och från Högsta domstolen. Det demokratiska partiet har heller inte dragit några slutsatser av Hillary Clintons nederlag och Sanders framgångar 2016.
Journalisten Thomas Franks signalement på det demokratiska partiets historia sedan 1980-talet i Listen, liberal! stämmer tyvärr fortfarande: ”Ledande demokrater valde att sträcka ut handen till de välbeställda och vända ryggen till arbetare”. Jodå, demokraterna lär nog vinna majoritet i Representanthuset och därmed försvåra för presidenten. Men polariseringen, sprungen ur den galopperande ojämlikheten, lär fortsatt frysa amerikansk politik.
Är USA en demokrati? Den frågan ställs faktiskt aldrig på allvar i den svenska rapporteringen. Det är dags för omvärlden att hjälpa det där stackars landet genom att ställa den.