Arvfurstarna gömmer sig bakom medelklassen
Petter Larsson: Den nya adeln sitter säkert
I Aftonbladet Kulturs serie ”De onämnbara” har vi bett några skribenter lyfta fram frågorna som saknas i årets valrörelse. När alla politiker springer åt samma håll vill vi vända ljuset mot allt det andra. Frågorna och väljargrupperna som ingen talar om. De onämnbara.
I andra delen skriver Petter Larsson om den rikaste procenten.
De är så få att de sällan syns i statistiken. Den rikaste procenten eller promillen försvinner när de klumpas samman med alla dessa advokater, redaktörer, ingenjörer, läkare, professorer och chefer för mindre bolag som utgör de 20 eller 10 procenten rikaste i landet.
Och de är så mäktiga att de blivit närmast politiskt oberörbara, inte minst för att de kidnappat medelklassen som sköld.
Denna kombination av osynlighet och makt är en god garanti för slippa bli en boxboll i valrörelsen.
Visst, kanske kommer någon argsint vänsterdemagog att yra om överklassen och miljardärerna på något ödsligt torgmöte. Det kan de ta med ro. De stora ”ansvarstagande” partierna är inte dumma nog att riskera att reta upp dem på allvar.
De såg hur det gick senast, när S-regeringen ville sätta ett tak för sparandet på de ISK-konton som blivit en lågskattezon för de superrika. Genast stod där en massa småsparare, så kallat ”vanligt folk”, i tidningarna och ojade sig. Trots att en procent av investerarna äger 35 procent av pengarna.
Det var samma visa som med fastighetskatten. När den 2008 ersattes av en fastighetsavgift innebar det ett pengaregn över eliten. En villa taxerad till 9 miljoner betydde i det gamla systemet 90 000 i skatt. Nu kommer man undan med kring 8000 – lika lite som för ett vanligt småhus.
Det var aldrig lyxkåkarna som var i fokus när skatten avskaffades. Det var alltid någon normalinkomsttagare som ärvt en stuga i skärgården, som nu skulle befrias från det hemska skattetrycket.
Det är det jag menar med medelklassen som sköld.
95 procent av landets sammanräknade kapitalinkomster går nu till de tio procenten med högst inkomst
Bakom skölden öppnar sig en värld av ofantlig rikedom och ärvda privilegier som snarare för tankarna till den gamla aristokratin än till en modern välfärdsstat som bekänner sig till alla människors lika värde, arbetslinje och meritokrati.
Den skapas delvis av höga löner, men framförallt är det ägandet av kapital och inkomster av kapital som skiljer de allra rikaste från den övre medelklassen.
95 procent av landets sammanräknade kapitalinkomster går nu till de tio procenten med högst inkomst.
Samtidigt går bara kring två procent till den fattigaste halvan av befolkningen.
Men alla rika är inte lika rika.
Den allra rikaste procenten har lagt beslag på 59 procenten av kapitalinkomsterna och den rikaste promillen har beslag på omkring en fjärdedel.
Svenska folkets samlade kapitalinkomster år 2020 var 342 miljarder. 201 miljarder gick alltså till den allra rikaste procenten. Samtidigt fick 31 procent av befolkningen inte ett öre och de flesta andra några hundralappar. Medianvärdet var 1700 kronor. (SCB 2018, 2022). Själv cashade jag in 646 kronor.
Det är knappast förvånande att gini-koefficienten för kapitalinkomster 2019 landade på 0,96 (SCB 2021). Ett gini-tal på 1 innebär att en enda person har alla inkomster. 0,96 är mycket nära en sådan situation.
Kapitalinkomsterna återspeglar fördelningen av förmögenheter. Om Sverige trots allt fortfarande är ett av världens mer jämlika länder när vi räknar inkomst, så är fördelningen av rikedom fullkomligt sagolik, och då menar jag sagor om drakguld och tiggare.
Sedan förmögenhetsskatten avskaffades 2007 saknas bra statistik. Men det finns en del seriösa skattningar. Den schweiziska storbanken Credit Suisse använder i sin rapport från 2021 gini som mått på fördelningen av förmögenhet inom 40 olika länder.
Mest ojämlika är oligarkernas Ryssland och kåkstädernas Sydafrika med ett ginimått på 0,88.
På tredje plats på denna osmickrande lista hamnar Sverige med ett ginimått på 0,87.
Fördelningen av egendom är alltså mer ojämlik i gamla sosse-sverige än i till exempel USA (0,85), Indien (0,82) och Turkiet (0,82) och givetvis långt från Finland och Danmark (0,74) och Norge (0,78).
Detta hade nog alla käcka kapitalismälskare kunnat försvara om förmögenheterna hade skapats av de superrikas hårda arbete och exceptionella begåvning. Entreprenörskap! Risktagande! Välförtjänta slantar!
Men tyvärr: omkring 40-50 procent av alla förmögenheter i Sverige är ärvda och alltså inget någon driftig entreprenör eller sparsam lärare själv slitit ihop till.
Dagens förmögenheter skickas på samma sätt vidare till nästa generation.
En studie av den allra rikaste promillen visar att den sociala rörligheten, alltså möjligheten till en klassresa, är nästan obefintlig på gräddhyllan. För att mäta rörlighet brukar man använda ett mått på varaktighet (persistens) som kan variera mellan noll och ett. Vid varaktighet noll finns inget socialt arv alls och rörligheten är total. Vid varaktighet ett är barnen rena kloner av sina föräldrar.
För de superrikas inkomster är varaktigheten 0,9. Det är en starkare ärftlighet än för till exempel kroppslängd eller intelligens och tre gånger så stark som för befolkningen som helhet. Det innebär att nästan hela det ekonomiska försprånget hos fäderna överförs till barnen – till stor del just på grund av arvsrätten.
En genomsnittlig arvsskatt på 40 procent (150 miljarder) skulle alltså göra det möjligt att dela ut 1 miljon kronor till var och en på 25-årsdagen.
En av de mest rättframma idéerna för att bryta denna kedja av överföring är naturligtvis en hög och progressiv arvs- och gåvoskatt.
Den franske ekonomen Thomas Piketty har utformat ett sådant förslag för Frankrike där arvsskatten i snitt skulle ligga på 50-60 procent och så mycket som 90 procent för de allra största arven.
Principen är inte konstig. En rad länder som Tyskland, Storbritannien, Belgien, Japan, USA, Frankrike, Danmark och Finland har olika arvskatter och gåvoskatter. Sverige är ett udda undantag som låter de förmögnas rikedom överföras intakt mellan generationerna.
Finessen med Pikettys förslag är att inkomsterna från arvsskatten direkt skulle komma befolkningen till del: varje fransman skulle vid 25 års ålder få 1,2 miljoner kronor.
I Sverige ärvdes 2017 totalt kring 376 miljarder kronor. Att jag väljer just 2017 beror på att det finns uppgifter för det året.
Samma år fanns det 145 000 25-åringar.
En genomsnittlig arvsskatt på 40 procent (150 miljarder) skulle alltså göra det möjligt att dela ut 1 miljon kronor till var och en på 25-årsdagen.
Det vore ett bra startkapital för den som vill dra igång en firma, det räcker till insatsen på en lägenhet, och det skulle ge folk ett Fuck off-kapital. Det vore det allra viktigaste: löntagarnas makt i samhället skulle i ett slag öka markant, när hundratusentals unga skulle få råd att säga nej till de de värsta skitjobben.
Det vore i sanning en ideologiskt liberal skatt. Arvsrätten går ju stick i stäv med idealet att rikedom ska vara den enskildes egen förtjänst och att alla ska ha lika möjligheter.
Men ingen kommer att föreslå den.
Borgarna för att de håller egendomsrätten högre och har både ekonomiskt och politiskt stöd från de rika. Vänstern för att de är livrädda för att skrämma upp ”vanligt folk” som felaktigt inbillar sig att de ska förlora mammas sommarstuga.
Då är det säkrare att tävla i att snacka (skit) om de fattiga: deras brottslighet, deras förorter, deras kassa skolresultat, deras bostadsbrist och arbetslöshet, deras osvikliga förmåga att definieras som politiska problem.
Den rikaste procenten kan lugnt sitta igenom valnatten ännu en gång. De vinner oavsett regering.